Topeliorden

En hunddocka genomborrad av en grepe. En pojke i en röd tröja. En mörk teatersalong. Lördag eftermiddag med skolbesök på Wasa Teater.

Ibland blir det lite snabba omställningar. Det vänder för fort. Efter att ha suttit i sammanlagt över två timmar i ett mörkt rum med en upplyst scen och tittat och försökt förstå en pjäs så tänds lamporna, alla reser sig och två minuter senare är man ute i verkligheten igen. I en buss på väg hem. Och när jag sitter där i bussen har jag den där märkliga känslan som man kan få när något får ett abrupt slut och man inte riktigt hann med. Den där känslan av att man inte riktigt vet hur man ska bete sig, vad man ska säga, och i huvudet rusar tusen tankar samtidigt som man känner sig helt urblåst. Som att vara helt tom inuti, samtidigt som maskineriet i huvudet går på högvarv. Den där känslan som kommer när man till exempel läst en bok, sett en film, eller som i det här fallet, sett en pjäs, som får en att tänka och känna en massa saker. Sedan tar den slut och lämnar en åt sitt öde med sina tankar. Det här behöver inte nödvändigtvis vara något negativt. Snarare är det väl en bra sak att man börjar tänka. Men när man sitter i bussen och känner sig smått vilse är det ju inte så roligt. Varifrån kommer känslan den här gången då? Jo, från ”Den besynnerliga händelsen med hunden om natten”.

En pjäs baserad på en bok av Mark Haddon. Huvudpersonen Christopher är en lite annorlunda pojke som tänker på sitt eget sätt, på gott och ont. En kväll hittar han grannfruns hund spetsad mot marken med en grepe. Och för Christopher blir det ett projekt; Vem mördade Wellington? Saken är den att det här egentligen inte är en mordgåta. Utan att veta det har Christopher börjat nysta i stora hemligheter som rör honom själv. Och hemligheterna innehåller stora svek. Christopher vet det inte, men VEM som mördade hunden Wellington är egentligen inte det viktiga. Men VARFÖR är en fråga som kan avslöja allt. Det är egentligen inte en fråga som Christopher ställer. Men Wellingtons mördare berättar det ändå. För att göra en lång historia kort; Christophers mamma fick ihop det med grannfruns (hon som äger hunden) man och stack med honom till London. Pappan vet inte riktigt hur han ska berätta det för Christopher så han säger att mamman är på sjukhus. Efter ett tag påstår han att hon har dött. Christopher tror honom förstås och fortsätter tro att hans mamma är död i två år. Pappan och grannfrun börjar hjälpa varandra (deras äkta hälfter har ju stuckit med varandra) och pappan börjar hoppas att de ska kunna flytta ihop och bli som en familj. När hon en kväll meddelar att det inte kommer att hända blir han arg och lämnar hennes hus. Då möter han hunden. Hunden Wellington som tydligen betyder mer för grannfrun än han och Christopher. Och så kommer det sig att Christopher hittar hunden mördad med en grepe. Vilket leder till att han börjar utreda saken. Vilket leder till att han hittar en massa brev från sin mamma (som borde ha varit död i två år) till honom. Vilket leder till att pappan avslöjar sanningen.

Så när jag då sitter i bussen surrar tankarna om rätt och fel, svek och lögner. Det Christophers föräldrar gör mot honom är ganska hemskt. Att säga att någon är död eller bara sticka hör till de största och värsta svek man kan begå. Och man har ju liksom bara två föräldrar. Vad händer när båda har gjort bort sig? Samtidigt gjorde de ju inte det av elakhet. I själva verket ville de båda honom väl. Hans mamma tyckte att det var väldigt jobbigt att ta hand om honom (han är ju lite egen) och tycker att han och pappan klarar sig bättre utan henne. Att de samspelar bättre utan henne. Pappan i sin tur vet inte hur han ska förklara för Christopher att mamman stuckit och därför säger han att hon är död för att få bort henne ur deras liv. De gör ju båda fel beslut men de har iallafall anledningar till det. Det blir ganska rörigt om man börjar fundera för mycket på det. Jag skulle ju vilja säga att hon har fel och han har rätt eller tvärtom. Jag skulle ju vilja ha svart och vitt. Det känns som om jag tänker i cirklar när jag försöker. Det enda jag kan komma på är att båda vill det bästa, men trasiga människor gör val som ibland inte blir bra alls. Det är väl så världen fungerar. Det finns inget svart på vitt. Det finns inga skurkar. Bara människor.

För övrigt var pjäsen inte bara dyster. Det som alla säkert kommer ihåg efteråt är att i slutet var det en mycket gullig och livslevande hund på scenen.

Wasa Teater/Pressbild