Topeliorden

Alla har inte nära till skolan. Jag har aldrig haft nära till skolan så buss har alltid varit det enda alternativet. Tidiga mornar där jag stiger upp före alla andra är numera en rutin. Jag klär på mig mina favorit kläder, äter frukost, borstar tänderna, tar upp min svarta ryggsäck och slutligen går jag ut och väntar på min eleganta buss.

Bussen måste vara det bästa fordonet som någonsin blivit tillverkat. Bussen är så kolossal och charmig. Den jag åker med är också rostig och gammal, vilket ger den en äkta retro-touch. Ett symmetrisk färggrant tyg klär sätena och tillika är sätena också mjuka och behagliga. Att sitta i bussen med musik i öronen medan mina solglasögon filtrerar bort solskenet är en fridfull och harmonisk känsla. En känsla av välbefinnande som slutligen leder till en djup sömn. Inget kan störa mig nu. Allt är så fridfullt. Då plötsligt kommer de jädrans rackarungarna in i min buss.

De traskar in med snus i käften och skriker så alla sannerligen märker att de har stigit på min buss. De sätter sig ner och lägger sina smutsiga skor på säten. De börjar pladdra med varandra om hur mycket galet de har gjort i helgen. De skrattar febrilt och ropar åt varandra. Från ett stadium av välbefinnande åker jag som ett jetplan till ett annat stadie; ilska. Kan jag faktiskt inte få sova här i min buss utan att alla ska störa mig med sina rop? När jag inte klarar längre till och stubinen bara har några millimeter kvar börjar jag genast tänka på min före detta busschaufför.
Det var en gång för mycket länge sedan när jag var på väg hem från skolan och slutligen skulle stiga av då busschauffören inte öppnade dörren. Han stirrade på mig med sina stinna och kalla ögon, en känsla av fruktan spred sig i min kropp. Han började skälla ut mig. Han skällde ut mig inför alla andra som befann sig i min buss. Jag pissade nästan på mig och benen började ge vika. Han påstod att jag störde hela bussen och att vissa elever ville sova, speciellt gymnasieeleverna. Han sa att jag är alltför ouppfostrad och högljudd. Busschauffören sa med en skarp ton: ”Om du inte skärper dig får du börja gå på egen hand till skolan”. Bara tanken på att gå de trettio kilometerna till skolan med min usla kondition och knubbiga kropp var en förskräckelse i sig. När bussdörren slutligen öppnades så skämdes jag så horribelt.

Varje morgon när rackarungarna kommer in i min buss så påminns jag om hur jag var förut. Jag var rackarungen då. Jag var den som störde hela bussen och utlöste kalabalik vart än jag gick. Jag påminns om busschauffören som tog saken i egna händer och helt enkelt sa att jag skulle hålla käft. Jag ska tacka honom en dag och samtidigt ska jag fråga om han vill börja köra min buss, för då blir det andra bullar.