Topeliorden

Vi ser varandra i ögonen, mina klasskamrater och jag. Våra ansikten och bänkar är vända mot varandra. Inom denna ring frodas känslor. Vi diskuterar existentiella frågor som uppstått under vår läsning av Kristian Gidlunds bok I kroppen min.

Var och en har vi fått välja ett citat som på något sätt tilltalat oss ur boken. Olika perspektiv kommer från alla håll av ringen. Det är frågor kring liv och död, clichéer om att leva i nuet och ta vara på varje dag. Det är insikter om livet. Det liv vi alltför ofta tar för givet.

Eftersom vi vet att Gidlund var döende i cancer under sitt skrivande ligger det en sorg och lurar bland bänkarna i vårt klassrum. Om och om dras det djupa suckar och det blir tyst. Det blir så tyst att vi inbillar oss att han sitter där nära och lyssnar.

Jag trodde inte att det kunde skapas en sådan genuin känsla av samhörighet och förståelse mellan en grupp gymnasielever. Under den idag avslutade kursen Litteratur som kunskap och glädje har vi fått dela med oss av tankar och känslor kring två böcker vi läst. Vi har också skrivit varsin kolumn och om en liten glimt ur livet som vi minns extra väl. Vi har gett varandra respons på våra texter.  Vi har skrattat och gråtit tillsammans varefter vi insett hur det är möjligt att locka fram de mest förträngda känslorna med hjälp av en text. Vi har hjälpt varandra, vi har rådfrågat varandra, vi har svurit åt och lovordat mänskligheten. Men framför allt har vi förstått varandra.

Kursen var något utöver det vanliga och jag saknar det redan.