Topeliorden

I gymnasievärlden innebär nytt år den sista slutspurten inför studentskrivningarna. I modersmålet pressar vi det sista ur den sura citronen. Abirna tänjer sin genrerepertoar, vidgar sin begreppsvärld och plitarplitar på de sista raderna av essä och textkompetens.

Som modersmålslärare är det en ynnest att få vara med på den här resan. Abirna växer så det knakar och smått mirakulösa utvecklingskurvor inträffar. Språklådan får ett inre liv, tankarnas vingar vecklas ut. Vi kallar det för mognad, visst. Men ändå är det tillfredsställande att se, känna, uppleva det här växandet. ”Javisst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?” lyder de klassiska men utnötta raderna av Karin Boye. Ändå är de alldeles sanna. Att växa gör ont, men växandet är alldeles nödvändigt.

Några färskare rader av Karl-Ove Knausgård är svalkande läsning i en studentexamensrumba som lätt går på övervarv. Både lärare och abir tappar siktet, vi talar lite kliche’mässigt om att vi inte lär för studentexamen utan för livet. Visst. Men vad innebär det på riktigt, så där riktigt på riktigt? Just då är det bra med en Knausgård som säger samma sak men på ett annat sätt, med ord som öppnar upp svindlande perspektiv, som får lärandet och växandet att skimra så vackert att ögonen tåras. Här alltså, raderna ur Min kamp, del 6 (s. 416):

Det är det som är att lära, att se det som ligger utanför självets gränser. Att bli äldre är inte att förstå mer, det är att veta att det finns mer att förstå.