Sociala medier gör mig illa. De får mig att vilja spy. Särskilt Instagram. Ändå finner jag mig själv scrolla igenom min Instagram i medeltal 10 ggr/dygn.
Bekräftelsesuktan är ingenting nytt, det upplever vi alla, förr eller senare. Vissa får sin bekräftelse genom att lägga upp bild på sina magmuskler (#abs). Andra får bekräftelse genom att skriva blogginlägg. Vissa får bekräftelse genom att ge andra bekräftelse. Men alla behöver få bekräftelse på något vis, och det enklaste sättet är likes. Bekräftelsebehovet blir så tydligt på sociala medier, att det får mig att må illa. Det är lite som en sjukdom. Jag kunde skriva det här i min dagbok, eller på en papperslapp. Men jag skriver det på bloggen. Uppenbarligen är jag ett offer av min generations självbekräftelsebehov.
Bekräftelse är något som är viktigt i allas liv. Förut har jag gått i tron om att jag gör saker för min egen skull, men med tiden har jag insett att det handlar mera om att få en klapp på axeln. För en gymnasieelev som jag själv har bekräftelse aldrig varit viktigare. I lågstadiet var det inte så viktigt, alla var ungefär lika bra och alla skulle leka med alla. I högstadiet var de allra flesta alldeles för upptagna med diverse bästa kompisar och vem-som-gillar-vem för att ens börja fundera på bekräftelse från annat håll. Men i gymnasiet, då är det lärarnas bekräftelse som värderas högst.
Ärligt talat. Det mesta är publicerat i syfte av att få likes. Men det är ju klart, likes = bekräftelse. Man måste ju inte säga något, det är ju bara att dubbelklicka. Genom dessa dubbelklickningar kan man förbättra relationer och det kan ju till och med göra en känd. (Fast då måste man verkligen ligga i.) Men varför lägger vi så stor vikt vid antalet gillningar? Ett bekräftelsebehov mättas inte av likes, ingen skillnad hur många. Tvärtom så höjer det ribban. Det som verkligen stör mig när det kommer till likes är att likes inte egentligen är på riktigt. Exempelvis säger en selfie inget om ens personlighet, inte säger det heller något om ens inre tankar och hopp. Vad väljer du, 100 likes på senaste instagram-bilden, eller en lång genuin komplimang från en värdefull person?
Orsaken till att jag skriver detta inlägg är att jag mår illa av både mitt eget och andras bekräftelsebehov. Tyvärr är det stora bekräftelsebehovet redan ett faktum i dagens samhälle. Enligt min mening säger en komplimang mer om både mottagaren och komplimang-givaren än vad tusen likes gör.
Facebook
Instagram
Skolans Hemsida
Vilken käftsmäll! Jag vill bara ställa mig på torget, i skolkorridoren, i tågets restaurangvagn (där jag nu befinner mig) och hojta: LÄS, LÄS, LÄS! Det bekräftelsebehov du skriver om är så allmänt, det gäller inte bara unga. Det gäller även äldre, till synes sansade, mogna, kloka, distanserade vuxna, dem som din generation tilldelar något slags omdömesförmåga. Men den saknas, inte minst i de sociala medierna. Tro mig.
Människan har alltid längtat efter att bli sedd, inget nytt där. Det nya är att aldrig förr har bekräftelsen och själva behovet av bekräftelse exponerats så kraftigt och i det här rasande tempot. Det är precis som du säger; ett för stunden tillfredsställt bekräftelsebehov triggar bara igång ett nytt gift – mera, mera!
Hjalmar Söderberg skrev redan 1905 i Doktor Glas dessa berömda rader:
Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna någon slags känsla.
Själen ryser för tomrummet
och vill kontakt til vad pris som helst.
Inget kunde vara mer aktuellt. Samtidigt är inget (eller tja, rätt mycket) nytt under solen. Kanske vi rentav borde logga ut, dra ur wi-fin, trycka på off, stänga ner den här bloggen och sätta oss i ett rum, titta varandra i ögonen, undra vad som finns där och sätta igång med att upptäcka det. Varandra. Och vad skulle hända då?
Netti, dikten stämmer bra även idag, om man inte får den positiva bekräftelse man så gärna vill ha, så vill man ändå bli bekräftad, även om det är negativt. Det är väl lite så som alla skurkar uppstår? Åtminstone i filmerna. Alla samlade i ett rum skulle vara intressant, så länge vi lämnar telefonerna utanför…
Utan att på något sätt förneka att jag själv hyser samma bekräftelsesug slår jag på samma trumma. Jag tycker att ”likes-törsten” framstår i ett ännu snedare ljus pga det sätt vi vill förvränga vår utåt synliga sköld i sociala media. Vare sig det är oavsiktligt eller inte, så väljer vi ganska noggrannt hur vi vill att omvärlden ser oss i detta selektiva forum – så att det är busenkelt att mångfaldigt förstärka vissa sidor och totalt undanhålla vissa personliga egenskaper.
I skrivande stund småler jag åt tanken att jag kommer att kolla om du svarat på min kommentar. Det är ironiskt och jag hoppas att du inte misstolkar mig, men kanske det är behov av bekräftelse för att ge bekräftelse (som du förträffligt identifierar i ditt inlägg) som driver mig till det. Att du slår spiken på skallen med enormt moment är helt otroligt och värt en stor eloge! Att vi själva kan identifiera och medge vår svaghet i övermättnaden av blixtsnabbt informationsutbud kanske är ett tecken på att det äntligen blivit gripbart att känslourladdning görs bäst ansikte mot ansikte och inte per musklick. Tack för det!
Jag har ett visst ansvar för andras välbefinnande inom mitt yrkesliv. Alltför ofta är jag tvungen att märka hur besviken jag gjort mig själv pga oförmåga att ge komplimanger och beröm utan dröjsmål, då kollegor gör sig förtjänta av dem och i den stund sådan uppmuntran har mest verkan. Ditt blogginlägg får mig att vilja försöka hårdare, då jag inser att sådana ”IRL-likes” håller på att bli utrotningshotade.
Rainmaker, roligt att läsa din kommentar. Det är alltid lika kul att inspirera, jag önskar dig ett stort lycka till med dina IRL-likes!