Topeliorden

Gymnasierna i Finland har ännu en gång varit föremål för jämförelse och utvärdering. Jämförelser är intressanta ur många synvinklar och dessa kommer vi med all sannolikhet att få ta del av också i framtiden. Denna jämförelse har en poäng i att den mäter utveckling hos den enskilda studerande. Den granskar alltså skillnaden mellan ingångsnivå i börja av studierna och resultat i slutet av studierna. På så sätt fångar jämförelsen upp vad som händer under utbildningens gång. För den enskilda läraren och den enskilda skolan är det i själva utvecklingen som glädjen i arbetet finns, dvs att få vara delaktig i en ung människas utveckling. Utveckling handlar inte bara om studieframgångar utan också den utveckling som sker på ett personligt plan. För den allmänbildande funktion som gymnasieskolorna har för den enskilda individens utveckling lyfts alltför sällan fram.

Inom Team Nord (gymnasienätverket i norra svenska Österbotten) sker ett samarbete för att utveckla gymnasieutbildningen i regionen.  För oss som dagligen arbetar inom gymnasieutbildningen blir jämförelser av detta slag en grund för reflektion och analys av den egna verksamheten. Det allra viktigaste är att varje kommun kritiskt granskar hur den enskilda skolan utvecklas eller förändras i sin strävan efter att stöda studeranden i bildningsprocessen. Alla gymnasier verkar under olika förutsättningar. Då blir den självreflekterande ansatsen synnerligen viktig och ett konkret underlag för utvecklingsarbetet.

Det finns två aspekter av denna jämförelse som bör lyftas fram. För det första så placerade sig de finlandssvenska gymnasierna väl och för det andra så fanns många av de så kallade små gymnasierna  högt uppe på listan. Hur väl rimmar detta resultat med de uppfattningar som lagts fram i många gymnasieutredningar där man utgått från att ett gymnasium borde ha 400 studerande för att vara kvalitativt välfungerande? Kvalitet i denna bemärkelse handlar då bara om ett effektivitetstänkande, dvs att så ekonomiskt fördelaktigt som möjligt se till att det finns ett  stort kursutbud. Borde man nu på basis av denna jämförelse tänka om och satsa på småskalighet? Är det så att kvalitet i en skola handlar om personlig handledning? Får man det bästa studieresultatet via bekräftelse av individen, där den enskilda studerande bekräftas både av andra studerande och av lärarna?

Sedan kan man förhålla sig kritiskt till att jämförelsen endast mäter studieframgångar med beaktande av studentexamensresultat. Det finns en viss klyfta mellan de fostrarmål som läroplanen ålägger gymnasierna och de sätt på vilket man tenderar att mäta skolornas resultat, i detta fall via studentexamensresultat. Gymnasiernas pedagogiska målsättningar handlar om att stöda studerandens utveckling på ett mycket mångsidigt sätt: personligt, socialt, etiskt, politiskt, kulturellt, samhälleligt och fysiskt. Hur skall framtidens gymnasieskola se ut för att lyckas leva upp till dessa pedagogiska målsättningar?

Fördelen med dylika jämförelser är också att gymnasieutbildningen får ett visst nyhetsvärde, eftersom gymnasieutbildningen överlag uppmärksammas ganska lite. Kommer den senaste jämförelsen att överhuvudtaget påverka de politiska beslut som tas i kommunerna om gymnasieutbildningens framtid?

Stefan Kula