Topeliorden

Radion är ett universitet, en bildningskälla och en plats för tankens fria vandring när den är som bäst. Sveriges P1 har sänt radioprat i över femtio år. Mustafa Can kraschade telefonväxlarna för några år sedan efter sitt prat om moderskärleken. Själv minns jag hur jag gång efter gång lyssnade på Olas Salos sommarprat ett par risiga dagar 2009. Jag låg i en sjukhussäng en solig augusti och Salos ord kommunicerade djupt i mig. Tårarna rann och någonting ordlöst föll på plats.

I juli ifjol fick Norden sin egen Voldemort – han-du-vet-vem – gärningsmannen som var ”etniskt norsk”. Till en början tog få hans namn i sin mun, kanske ett slags panisk reaktion. Karl Ove Knausgård skrev sitt sommarprat dagarna efter regeringsattacken och Utöyatragedin. Den här prattimmen är genialisk. Det är darrigt och bräckligt men ur det sant mänskliga växer en mäktig stämma om att trots allt plocka upp vandringsstaven och gå vidare. ”Det var där. Men jag kunde inte se det. Det var det som var hemma.” Så avslutar Knausgård. Med de orden återupprättar han det norska, det norrmannen kan vara stolt över men samtidigt – och minst lika viktigt – visar han på hemmablindhetens förödande konskvenser.

***

Efter ett par dagar på sommarstugan i vårens ruskigaste vädertillstånd, med lagom dos av tråk och understimuli utbrister sjuåringen: ”Jag har märkt att det kommer olika program på radio, såna där man pratar mycket.”

Lyssna.