Topeliorden

Det hela började med att vi läste Stéphane Hessels pamflett Säg ifrån! (2011). Vi startade en blogg med samma namn. Vi tyckte att nu är det dags att hitta modet och lusten att säga ifrån. Länge diskuterade vi om blogginläggen skulle skrivas under pseudonym eller eget namn. Skrivgruppen höll för fullständigt namn, jag som lärare för pseudonym. Mina tidigare skolbloggar har gått in för pseudonymlinjen. Kanske har jag varit feg, kanske har jag tänkt att jag på det här sättet skyddar de studerande.

 ”Om meningen med kursen är att vi ska lära oss att säga ifrån, så bör vi väl kunna stå för våra åsikter under eget namn”, argumenterade deltagarna. Det avgjorde saken.

Att blogga i skola och undervisning är ett enkelt sätt att synliggöra texter och åsikter, att nå ut till läsare utanför skolans väggar, att få skriftlig respons på egna texter (kommentarer av kursdeltagare men också av utomstående). Dessutom är bloggandet gratis, det kostar ingenting för skolan i cent och euro att slänga upp en blogg.

Däremot kostar bloggandet engagemang både av studerande och lärare. Inläggen ska formuleras, vilket i sig kan utlösa skrivkramp och vånda. Därtill gäller att läraren vågar släppa kontrollen över språk och innehåll, över språkfel och radikalism. Det fungerar inte att gå med rödpennan före publicering, bloggen är ett omedelbarhetens och spontanitetens medium. Charmen ligger i den autentiska tonen, den brustna skönheten. Inläggen ska också kommenteras. Att vara en aktiv läsare kostar just engagemang. Jag menar, det går inte att slänga upp vilken gallimatias som helst.

Offentlighet och textexponering är inte alltid positiva erfarenheter, allra minst i bloggosfären. Det finns texter som bör skrivas men som inte ska hängas ut offentligt. Bra så. Låt det vara så. Däremot finns det oändligt mycket mer text som mår bra av att vädras och visas upp. När det gäller civilkurage, att börja säga ifrån i ett ämne som engagerar en personligen och när det gäller att se på skrivandet som konkret handling och en värdefull aktion i sig, så är bloggen en ypperlig plats för den typen av aktivism.