Topeliusgymnasiet i Nykarleby

Annette Kronholm-Cederberg

Undertext och om konsten att se

1 apr , 2012, 15.36 Annette Kronholm-Cederberg

 

Hela skolan gick på Wasa Teaters turnépjäs Kontrakt med Gud.  Scala, stadens anrika men nedlagda biograf och numera teaterhus för Juthbacka teater, flaggade dagen till ära.

Efter pjäsen skrev tvåorna recensioner i modersmålskurs med tema dramatik. Jennie Nyqvist har förstått recensionen som genre, därtill läser hon finkänsligt och vist in en undertext som fick mig att få gåshud. Här kommer recensionen:

 

När hjärtat slår i otakt

Jag sitter med tårarna i ögonen. Jag är berörd ändå in till hjärtat. Jag gråter. Jag kan
knappt andas. Därför att det är så nära och äkta. Därför att det inte längre handlar om
dem. Jag ser oss. Jag känner igen vissa ord och tonlägen. Jag har hört dem förut. I vissa
scener känns det som om jag sitter ensam i publiken och skådespelarna talar rakt till
mig. Resten av publikens prassel, fniss och knarr från de obekväma stolarna försvinner.
Efteråt känner jag mig tom. Vad var det som hände? Jag måste mest koncentrera mig på att gå
framåt och att inte halka bakåt.

Wasa Teater är på turné med pjäsen ”Kontrakt med Gud” och befinner sig nu i Nykarleby. I
skådespelarnas gemensamma blogg beskrivs Nykarleby som världens finaste plats och jag kan
inte låta bli att småle för mig själv, eftersom det inte alls låter som min hemstad.  Jag
kan erkänna att jag innan var rädd för att bli hjärntvättad av religionen i kylan utanför
Scala. Men det handlar inte om Gud eller om olika förhållningssätt till tron. Pjäsen
behandlar ett äktenskap uppbyggt av lögner, svek och kommunikationssvårigheter som sakta
förfaller framför ögonen på alla. Det handlar om Markus (Rico Eklundh) ansvarslöshet och
ångest.  Det handlar om frun (Stina Engström) och älskarinnan (Daniela Franzell). Det
berör en sextonårig dotter (Susanne Marins) som står förvirrad i mitten av ett kaos och
om pojkvännens (Markus Lytts) skuld och ärlighet. Det är ett samtidsdrama. I vissa
ögonblick känns det inte längre som om vi sitter i en teatersalong. Det känns som om vi
kikar in ett fönster på gatan. Vi tjuvlyssnar på någons samtal. Vi tränger in oss i någon
annans hem.

Skådespelarna gör ett utmärkt jobb. Deras tolkningar av rollerna är fenomenala, speciellt
Stina Engström. Jag ser henne inte som en skådespelerska, utan som frun Rebecka som inte
förstår varför mannen i hennes liv plötsligt vill lämna henne. Hon har starka och ärliga
repliker och ett underbart scenspråk. Ibland blir det tyvärr för teatraliskt, vilket inte
fungerar i längden. Vissa repliker känns inte trovärdiga. Till exempel överdriver Susanne
Marins sitt tonårsprat. När hon säger sina repliker hinner jag fundera över vilken
tonårsflicka som använder hennes ord och gester. Ingen, är mitt svar. Visserligen spelar
hon hög på amfetamin och kanske är det då normalt att säga ”jag verkligen love you”.
Eller så är det en influens från rikssvenskan som inte smälter in i det finlandssvenska.
Det märks att skådespelarna har jobbat mycket med koreografi, speciellt gällande
minspelet. Även att stå på scen och fortfarande vara sin roll men utan att vara i fokus.
Stundvis tittar jag på fel person, på någon som inte står i ramppljuset. Bara för att se
hur de behåller rollen och följer med de övrigas fortsatta skådespel. Riko Eklundhs roll
Markus utvecklas från förbannad och irriterad över fruns oförståelse till ångerfull och
tillbakadragen. I rollen finns en tydlig vändpunkt som det nästan går att vidröra.

Den avskalade och kalla scenografin bidrar till en sårbarhet men samtidigt ett lugn.
Publiken koncentrerar sig mera på det väsentliga, dialogerna, istället för balkväggarna
som bygger upp hemmet. Min tolkning är att det är en symbol för den trasiga familjen.
Musiken är fantastisk. Den förstärker varje ord och känsla med en perfekt tajming. Utan
musiken skulle pjäsen få en helt annan innebörd och uppfattas som mera kall än stark.
Under de sekunder när barnskratt hörs gråter jag som allra mest. Rysningarna går in i
mitt skelett.

Det finns en undertext som vibrerar under dialogerna. De pratar om något annat än vad det
egentligen handlar om. Det används symboler. För mig handlar pjäsen om att vara sann mot
sig själv. Det handlar om att skriva ett kontrakt med sig själv. Ingen fantasikraft och
ord som bara används när allt faller och som glöms bort av lyckan. Det handlar om att
aldrig svika sig själv och aldrig sluta att tro på sig själv. Det handlar om att hitta en
nödutgång, ett mirakel, när allt rasar. Det handlar om förmågan att kunna se sig själv
från ett annat perspektiv. Det handlar om kärlek. Det handlar om att kunna se sanningen
och återfå kontrollen. Det handlar om att kunna bygga upp något trasigt.

Jennie Nyqvist

4 kommentarer

  1. Larissa skriver:

    Såå bra skrivet jennie!

  2. Yvonne Häggblom skriver:

    Underbart, Jennie!

  3. Katharina Andersson skriver:

    Att du Netti, visar hur duktiga gymnasieelever är när de skriver, det är också en viktig del av skoldiskussionen. Att visa de goda exemplen är att vända på kuttingen. I den Sverige-svenska skoldiskussionen talas det alltid och uteslutande om de svaga prestationerna. Du lyfter de starka, de som kan vara förebildande och ge kraft att våga göra mer och bättre. Det behövs förebilder, goda exempel och möjligheter att få veta hur man ska kunna göra en text bättre.Tack för det! //Katharina

  4. Annette Kronholm-Cederberg skriver:

    Larissa och Yvonne – tack för den uppmuntrande responsen.

    Katharina: Jo, jag vill så gärna visa på de goda förebilderna, de som kan. Också här i Svenskfinland översköljs vi av klagovisor och elände, inte minst den svenska skolan får ideligen stryk i nationella jämförelser med den finska.

    På individnivå och för den enskilda eleven kan jag också tänka att de här signalerna blir kontraproduktiva och att den unga helt enkelt ger upp. Jag har själv sett hur vitaliserande och uppmuntrande det är att se att VI kan, någon av OSS kan, någon här i vår skola får den uppmärksamheten. Inte bara skribenten själv lyfter på svansen (det är inte heller alla gånger enbart positivt att exponeras så här), utan även alla andra. Det blir liksom möjligt att bli möjlig. Tack för uppmuntran, Kat.

Kommenteringen är stängd.