Topeliorden

Att slå upp dörren till klassrummet efter sportlovet är det samma som att slå upp dörrarna till berättelserna: de muntliga och skriftliga, de professionella och de mer amatörmässiga, de ungas och de gamlas, de litterära och tja – listan kan bli hur lång som helst.

Att möta unga människor i klass innebär att ge berättelser men också att få och orka ta emot de samma. Allt från DNA-koder i biologin, kasussystem i tyskan till Mobergs utvandrarepos utgör berättelser om människans existensvillkor, vårt sätt att leva och överleva den värld vi är satta i.

I senaste nummer av den österbottniska gratistidningen DAGENS TIDNING skrev jag följande kolumn om just människans grundläggande behov av berättelsen.

Prinsessan i sagan

Att känslorna är ”all over the place” måtte ha varit den mest citerade raden för en vecka sedan. Prins Daniel gestikulerade mer än vanligt och måttade på pressuppbådets begäran den nyfödda sessans strategiska mått. Det är inte bara prinsen som är lite överallt med sina känslor. Mediesverige och dito –finland, de sociala medierna, bagerierna, Ockelbomacken och folk i allmänhet bubblade över av prinsessyran. Till och med den mest luttrade cynikern hittade smygrojalisten i sig själv. Låt vara att Republikanska föreningen i Sverige jublar över tillströmningen av nya medlemmar i samband med den nya tronarvingens ankomst.

Vilka behov i människan fyller kungahusen? Varför ligger det en gigantisk mediemarknad i att kabla ut förvrängda sanningar och direkta lögner om slotten, kungabarnen och en och annan slirig kung?

Jag spolar tillbaks ungefär trettio år. Jag sitter i farmors kök, jag har cyklat till Famos efter skolan. Glaset med hallonsaft ställs fram i de frostiga Iittalaglasen. Där ligger den, högen med Svensk damtidning. Under köksklockans tickande, med Famo pysslande vid köksbänken intar jag tystnaden och berättelserna om prinsessan Diana, om kungen och Silvia och deras växande barnaskara med krulliga huvuden och oändligt stora ögon. Victoria, Philip och Madeleine uppfyllde alla den perfekta bilden av det perfekta kungabarnet.

Famo och Svensk damtidning lärde mig allt som var värt att veta om kunglig sed. Det var bröllop och galaklänningar, det var tiaror och kronjuveler. Och det var vackert.

Eftermiddagarna hos Famo är ett uttryck för att människan har ett grundläggande behov av berättelser, av sagor och verklighetsflykt. Människan är i grunden en narrativ varelse som gör livet begripligt genom berättelser. I berättelserna om andra lär vi oss något om oss själva. De riktigt stora berättelserna i litteraturen, konsten, filmen rymmer de skitigaste hörnen av livet: svek och hämnd, missunnsamhet och bitterhet. I berättelserna om andra möter vi vår sorg och tomhet, vår egen ensamhet och i sista hand vår egen död.

Varför blir många just så ”all over the place” av Estelleprinsessans ankomst?  Varför är vi överhuvudtaget intresserade av kronprinsessans växande mage och hälsotillstånd, av varierande skärningar i mammaklänningarna?  Jo, Victorias mage påminner om mina egna babymagar. Den blivande mammans klädmode gör att jag minns mina egna säckar och paltor från samma tid. Mediernas mangling av detaljerna kring prinsessfödseln gör att jag minns, speciellt förlossningen av den förstfödde. Allt var nytt, allt var totalt omskakande och visst: känslorna dallrade hit och dit, prinsens gråtmilda röst var min egen och hans tår i ögonvrån likaså.

Kungahusen ger människan sagor i den sunkiga vardagen. ”Det var en gång…” – det känns tryggt och bekant. I sagan är slutet lyckligt, gränsen mellan de onda och de goda är knivskarp. ”Det var en gång en prinsessa som hette Estelle…”   Sagan börjar som sagor ska, nu återstår att se hur den slutar. Och visst är jag nyfiken.

Annette Kronholm-Cederberg