Topeliorden

”Hejdå, vi ses inte imorgon!” hälsade modersmålsläraren innan vi gick ut ur klassrummet för sista gången på en månad. Jag dröjde mig kvar. Ville fånga upp den sista känslan och doften av skolan innan den plötsliga isoleringen och distansundervisningen började. När jag väl tog mig ut ur skolan kastade jag en snabb glimt på den gula byggnaden innan jag började trampa hemåt. Dörrarna var stängda. Det är slut nu.

Det är bisarrt. I en månads tid ska undervisningen ske på distans. Jag ska lära mig en matematikkurs nästan på egen hand? Jag är orolig. Hur påverkar det här mina betyg? Kommer jag gå miste om kunskap? Samtidigt som jag är lite orolig är jag lättad över att Finland har tagit det här beslutet. Jag litar på Finland och ärligt talat är jag glad att jag bor i vårt land just nu.

När jag fick reda på att biblioteket också skulle stänga för en månad, rusade jag dit. Liknande tankar rådde hos flera Nykarlebybor. Aldrig förr har jag sett så många människor i Nykarleby stadsbibliotek och aldrig förr har jag sett så glesa hyllor. Både stora och små, gamla och unga cirklade mellan hyllorna och letade förvirrat efter böckerna på deras läslista. Ord om vilken besynnerlig tid vi ger oss in i växlades över böckerna. Det var en stämningsfull kväll i biblioteket. Nästan lite magisk.

När jag gick hem från biblioteket med elva böcker i famnen, dum som jag är glömde jag väskan, hade jag en konstig känsla. Med mörkret tätt runtom mig, en kompakt tystnad på vägarna och en framtid i karantän kändes det som att Finland förberedde sig på krig. Mat är slut i butikerna och det pratas om att människor hamstrar förnödenheter.

Nu ger vi oss in i en annorlunda tid. En tid där vi alla måste ta ansvar, både för oss själva, för andra och för samhället. En tid som kommer ägnas några sidor i historieböckerna om några år. Det är inte en tid med krig, men vi kommer att skriva historia.