Topeliorden

Det här en följetong skriven av några av Topeliusgymnasiets bloggare. Det är en fiktiv berättelse. Skribenterna turas om att skriva följande avsnitt, och berättelsen utvecklas efter hand. Vi är minst lika nyfikna som ni på hur det här kommer att sluta!

Detta avsnitt är skrivet av Klara Nybäck och illustrerat av Moa Mattbäck.

***

När hon vaknade blev hon först rädd. Den knakande sängen, om den ens gick att kalla säng; det var snarare en träsoffa med madrass, var obekant. De tre filtarna hon låg intrasslad i var obekanta. De konstiga kläderna hon hade på sig var obekanta. Hon satte sig panikslaget upp, och soffan under henne knakade oroväckande. Hon hade ingen aning om var hon befann sig. Eller varför hon befann sig där. Eller…

Eller någonting alls. Hon kom inte ens ihåg sitt namn. Chockad av insikten hoppade hon ur sängen och började undersöka sina kläder, i hopp om att hitta en ledtråd, eller varför inte en namnlapp. Hon slet av sig en tjock, grå olle med dubbelvikt polokrage, en brokig fleecetröja, en ljusblå blus med knappar och en noppig tröja från ett underställ. Ingenting kändes bekant. Den enda markering hon hittade var ett litet U skrivet med tusch i nacken på undertröjan. Det kändes inte heller bekant, men hon drog på sig tröjan igen för säkerhets skull. Om det var en ledtråd ville hon inte förlora den.

Desperat efter fler ledtrådar slet hon av sig ett par puffiga, klarröda, och enligt henne fruktansvärt fula byxor. Sedan satte hon sig på det kalla golvet och drog av sig en av sina vita filtstövlar, och blottade en kort,randig yllesocka ovanpå en lång och mörkblå. Hon skakade skon. Inte så mycket som en innersula.

Hon stelnade till. Det var bekant. Någonting, eller rättare sagt en olustig, pirrande känsla i magen, sa henne att hon undersökt stöveln förut. Men hon kom inte ihåg det. Tomt. Ingenting. Hon reste sig, och såg sig omkring i rummet en andra gång. Det måste finnas någonting mer än en saknad innersula som kändes bekant. Hennes blick föll på bordet bredvid sängen. Hon kastade sig över det, grävde runt bland pappren, vräkte ner största delen av dem på golvet, och stampade ilsket i golvet när ingenting väckte samma reaktion som den saknade innersulan.

När hon började slita lakanen ur sängen hördes plötsligt raska steg vid dörren.
– Tau! Vad gör du?
Det var en pojkröst. Hon vände sig om och såg en gänglig pojke stå i dörren till det lilla rummet och stirra förfärat på henne. Hon stirrade tillbaka.
– Vad gör du med sängkläderna? Och varför ligger alla kläder på golvet? försökte han igen.
– Berätta vad jag gör här! svarade hon ilsket.
– Va?
– Vad har ni gjort med mig? skrek hon, och pojken ryggade bakåt.
– Har du minnesförlust… igen? sa han tvivlande, och stirrade på förödelsen i rummet. Ljudet av tassar mot ett trägolv hördes bakom honom, men han vände sig inte om. Hon blev däremot genast på helspänn. Det var bekant. Ett randigt, pälsklätt huvud strök sig mot pojkens lår. Ett par blåa ögon mötte hennes.

– Auri, sa hon högt, till både sin och pojkens stora förvåning.
– Precis, svarade han försiktigt, –och jag heter Ursu. Minns du?
Hon nickade tveksamt.
– Och jag är Tau?
Ursu log stort.
– Exakt. Auri och jag hittade dig i skogen igår. Du hade minnesförlust då också, så vi tog hem dig, och sedan matade morsan i dig spenatsoppa och klädde på dig alla extrakläder vi har. Och nu tänkte jag erbjuda dig en frukost. Den är förstås inte lika storslagen som den du antagligen åt på Insidan, men den duger säkert.
– Tack, sa Tau, och försökte pussla ihop bitarna av minnen från gårdagen. Det gick hyfsat. Hon kom ihåg den goda spenatsoppan, potatiskällaren de gömt sig i, historien om Ursus far, och definitivt tigern som attackerat henne i skogen.
– Men du borde nog ta på dig lite mer kläder innan vi äter, påpekade Ursu och tittade bekymrat på hennes fötter som bara hade en sko, och sedan på den sorgliga röran av udda klädesplagg som hans mamma omsorgsfullt valt ut till deras gäst.

I köket satt kvinnan som Tau tyckte sig minnas var Ursus mor och lyssnade på radio. Hon nickade bara åt dem, och Ursu lade ett finger över läpparna för att visa att Tau måste vara tyst. Hon antog att det var något viktigt på radio.

– Godmorgon och välkommen till Utsidans enda officiella radiokanal, med mig, Kvarkos, er egen radionörd. Innan vi går igenom morgonens nyheter, rykten och varningar vill jag framföra ett meddelande till vem det än var som staplade lite ved mot radiostationens vägg och försökte tända på igår kväll. För det första: om du verkligen vill få igång en brasa, använd inte våt ved. Praktiskt tips till alla lyssnare i den här kylan, förresten. För det andra: lägg av. Det var inte kul de tre tidigare gångerna, och det är fortfarande inte häftigt att bränna upp hus. Om du har klagomål om kanalens innehåll, framför dem civiliserat, helst skriftligen i vår postlåda. Elda inte upp den heller, är du snäll.

Kvarkos harklade sig och fortsatte:
–Nu går vi över till nyheter, rykten och varningar, som vanligt helt utan inbördes ordning. Vi börjar med en nyhet. En grupp som kallar sig rekonsiler har rört sig i Gråskogen. Invånarna har rapporterat att mantelklädda främlingar knackat dörr och framfört en idé om att förena Insidan med Utsidan. Vi vet ingenting mer om dem, men det skadar aldrig att vara på sin vakt. Nästa punkt är en varning. Kölden har kommit tidigare än vanligt i år, och meteorologen på vår gamla opålitliga väderstation säger att det bara ska bli kallare. Han brukar ha rätt, så se till att hålla varandra varma. Nu ett rykte. En äldre dam, som vill vara anonym, påstår sig ha sett underliga, vitklädda figurer i området nära Insidan. En av dem, säger den äldre damen, försvann in i skogen. Vi har inte hört något som stöder detta rykte, men om det är sant är det den första observation av personer från Insidan på Utsidan som gjorts på över femtio år. Vi här på redaktionen tar gärna emot fler tips. Personer från Insidan är inte något vi vill ha strykande i skogarna, vi har nog med rovdjur som det är.

Kvarkos skrattade rått, som om det var ett skämt. Tau huttrade till. Hon frös plötsligt, trots alla klädlager. Lyra stängde tvärt av radion.
– Vi har ett problem, konstaterade hon torrt.
– Om folk får veta att vi gömmer en av de vitklädda figurerna från Insidan, som dessutom lider av en oförklarlig minnesförlust, kan det bli fler än Kvarkos som får oroa sig för mordbrand.
– Men varför? Ni var ju inte direkt misstänksamma mot mig, påpekade Tau.
– Jo, men alla här är inte lika vana vid att ta hand om varelser från Insidan.
Lyra kastade en blick på Auri.
– En del är rädda, fortsatte hon.
– Det var inte bara Ursus far som mördades efter att ha haft kontakt med Insidan. Nästan alla som hållit på med det hittades på samma sätt under samma vecka. Efter det bröt vi all kontakt med Insidan. Ingen kommer in, ingen kommer ut.
– Utom du, tillade Ursu, och tittade på Tau med en nyfiken glimt i ögonen.
– Precis. Och fanns det en väg ut måste det finnas en väg in. Du måste alltså få tillbaka dina minnen så vi kan smuggla in dig den vägen innan någon upptäcker dig, förklarade Lyra.

Tau svalde och Ursu håll nervöst upp ett finger.
– Då har vi två problem. Tau kände inte igen mig imorse.
Lyra spärrade upp ögonen.
– Vad säger du? Inte har hon väl glömt allt igen?
– Nästan, svarade Ursu.
– Det kom tillbaka. Tror jag, sa Tau.
– Milde tid, suckade Lyra, – är du säker på det?
Tau tyckte att det var en helt idiotisk sak att fråga en person som kvällen före inte ens kommit ihåg sitt eget namn.
– Nej. Och jag har massor av frågor. De flesta av dem berör Insidan.