Topeliorden

När en finländare får i uppgift att beskriva Finland blir man föga förvånad om denne svarar något i stil med: Nå, det är ganska kallt och ruggigt. Människorna är tillbakadragna och inte allt för vänliga. Allt är jättedyrt här och många blir deprimerade.

Är det bara jag eller glömmer vi lätt bort de positiva och fina sakerna med vårt land? Vid mina otaliga vistelser utomlands har folk utbrustit: Finland? Number one in PISA! Great education! High standards! Safe country!
Det är så klart smickrande att folk vet om allt det här. Men ändå kunde jag finna mig själv stå där som den typiska finnen i föregående stycke och prata ner mitt land. Men till vilken nytta egentligen? Jag tycker det är dags att vi står på oss lite och visar att vi är stolta. Jante – släng dig i väggen! För vem av oss är egentligen inte stolt över att Finland räknas som ett av världens säkraste länder? Att en finländsk utbildning är synonymt med bred allmänbildning i framtiden? Att jämlikheten till skillnad från många andra länder är bra här?

Det händer så lätt att vi tar vår levnadsstandard för givet så till den grad att vi blir blinda inför den. Många av mina jämnåriga säger att de inte kan vänta tills de får flytta utomlands. Jag har också varit där. Med tiden har jag dock börjat se Finland med andra ögon. Först var det språket det var fel på, sedan människorna och därefter klimatet. Jag tror att jag helt enkelt var för insnöad i mina egna fördomar. Jag vet att jag kommer att resa och se mig omkring i världen men djupt inom mig vet jag ändå att det är här jag sist och slutligen hör hemma. Och förresten, så tror jag inte att det finns något annat folkslag i världen som njuter så mycket av sommaren som finländare.