Topeliorden

Ett av mina provvitsord visade sig vara en åtta. Åtta är ett väl godkänt vitsord. Det innebär att mina kunskaper är goda, samt att jag har en bra grund att stå på inför nästa kurs. Att jag då är mindre nöjd med min åtta finns det många som inte förstår och som aldrig kommer att göra det. Jag kan påstå att bedömningen var hård, eller att jag helt enkelt inte riktigt förstod frågorna, men sist och slutligen är det hos mig själv jag hittar felet. Orsaken till mitt missnöje med resultatet är den att jag är van och bortskämd med höga vitsord. Bortskämd för att jag för det mesta har lätt för studier och sällan behöver kämpa riktigt hårt för att uppnå resultat. Jag kan acceptera åttan i och med att jag är medveten om mina förberedelser inför provet varit mindre bra. Däremot kan jag inte helhjärtat tacka och ta emot; tänka ”det kunde ha varit mycket värre”, för det kunde också ha varit mycket bättre.

Jag klassificerar mig till de med tendenser till prestationsångest. Jag behöver prestera och jag behöver prestera bra! Jag är nervös innan ett prov, jag tror mig inte ha lyckats i väntan på resultat och jag tror för det mesta att jag kunde ha gjort bättre när jag står med facit i hand. Det gäller absolut inte allt jag gör, men sådant jag vet att jag borde vara bra på. Det har inte att göra med vad andra tror mig vara skicklig på. Det är min egen självbild jag behöver bevara . Den kan gott och väl vara felaktig, men den är något jag är mån om. Jag vill vara medveten om vem jag är som individ.
För det mesta är jag en tävlingsmänniska. En vinnarskalle. En dålig förlorare. Att tävla tänder en glöd inom mig. Åtta är ett väldigt bra vitsord i grund och botten, men jag vill också påstå att vitsord är individuella. För mig som tävlar med mig själv och strävar efter det bästa är en åtta helt okej, men inget som når pallplats i min egen skala. Hur man uppskattar sitt eget vitsord är subjektivt.

Det här är min uppskattning av mina vitsord. Vad är din över dina?