Topeliorden

Många människor lider idag av tandläkarskräck. Varför kommer det sig?
Jag och tre andra satt igår och väntade i en olidligt pinsam tystnad att få gå in till tandläkaren.
Ingen av oss kände varandra, vilket ledde till att vi alla började från ruta ett när vår sociala situation uppstod.
Vi kastade ibland snabba blickar mot varandra, men detta endast i smyg och med syftet att kolla efter yttre symtom till någon allvarlig åkomma. Ingen av oss verkade ha något allvarligt problem.
En av oss läste tidningen, en annan ett mycket gammalt nummer av Kalle Anka. Jag själv satt med telefonen i handen och försökte utstråla en ungdomlig nonchalans (jag tänkte att alla borde ha någon slags roll i väntrummet).

Det är en intressant spänning som bildas i väntrummet helt enkelt. Jag tror att människor som har tandläkarskräck egentligen är mest rädda för situationen man måste handskas med i väntrummet.
Det är klart. Alla är lite nervösa och kanske aningen stressade att behöva vänta på att snart få sätta sig ner i en stol och gapa stort och visa upp sin tandsten, det är naturligt.

När en tandläkare slutligen stiger ut från sitt rum för att ropa upp nästa patients namn så står praktiskt taget alla i väntrummet redan. Vem skall få slippa denna olidliga pinsamma tystnad och vem måste stanna kvar.
”Jonas Forsbacka”.
Tack gode gud. Det är min tur. Bara det värsta kvar av hela proceduren nu då.

Själva tandläkarbesöket.

Jonas Forsbacka