Topeliorden

Att välja sin framtid

Jag jobbar så gott som dagligen med att hjälpa företag navigera sin framtid – den där mörka, hemska platsen som kommer att vara deras hem. Det är inte alltid ett lätt jobb, för till och med när du har tillgång till de resurser som ett storföretag har kan det vara väldigt svårt att skapa sig mer än en den mest suddiga bild av vad som komma skall. Dessutom, hur mycket man än jobbar så finns det fortfarande en mycket stor chans att man har fel. Så de bästa företagen lär sig att de hela tiden måste vara beredda på att ändra saker: Ändra strategi, ändra sitt sätt att arbeta, ändra vad man erbjuder. Stannar du upp, är du död.

Så i företagsvärlden. Ser man på hur människor, särskilt unga människor, gör valen som definierar deras framtid så använder de givetvis absolut sett mycket mindre resurser än företagen, men det lustiga är att de även relativt sätt ignorerar frågan. Många väljer mellan t.ex. yrkesskola och gymnasium på basen av rätt lösa idéer om hur framtiden skall se ut, på basen av vad deras föräldrar tror eller önskar sig, eller på basen av vad de önskar köpa inom två år…

Faktum är att där framtiden är oklar för företagen så är den mycket, mycket mera oklar för ungdomen. Jag har själv en son som fyller 16 år i dagarna, och som skall välja vilken skolningsväg han skall ta. Jag har aldrig tvingat honom till någonting, men har givetvis svarat på hans frågor och försökt hjälpa när han vill ha råd. Hans enkla fråga har varit: “Vilken utbildning kommer att ge mig ett bra jobb?” Problemet är att det inte är en enkel fråga. Vi ser att Finland, Norden och Europa håller på och förändras, och vi ser hur industrier skakas om på sätt vi knappast kunnat föreställa oss för bara tio år sedan. 

Så faktum är att vi inte längre kan lita på vad som kommer att skapa framtidens jobb. Vi vet att de inte kommer att vara de enkla sakerna, där man med begränsad utbildning bara kan gå in genom fabrikens portar och börja jobba. Vi vet också att världen blir allt mera gränslös, så många av de jobben som tidigare måste göras i närmiljön kan antingen skeppas dit där man jobbar billigast eller bäst, eller så kan de effektivaste röra sig över nationella gränser. Bilmålning? Skeppa ut bilen, eller skeppa in målaren. Kläder? Beställ dem måttsydda över nätet, eller från vitryska skräddare som rör sig från nejd till nejd. Säkra jobb? En vacker tanke, men rätt naiv.

Vad betyder det då för min son, och de hundratals andra tonåringar jag stöter på? Enkelt sagt betyder det att man inte längre kan tro att man kan studera en, tydlig sak, och sedan vara beredd på framtiden. I stället måste jag berätta för min son att han måste förbereda sig på en värld där det viktigaste är att lära sig lära. Jag råder honom att studera som ung, för att bli beredd på en framtid där han med stor säkerhet kommer att tvingas studera mera. Jag har rått honom att gå i gymnasiet, inte för att jag – som den professor jag är – vill att han skall bli akademiker, utan för att han skall hålla sina alternativ öppna. Om han senare vill gå i universitetet kommer jag att stötta honom i detta, eftersom vi européer inte längre kan lita på att våra jobb kommer från vissa, specifika håll. En universitetsutbildning är inte, oberoende av vad elaka tungor säger, vägen till att bli fackidiot, utan något som ger en mera alternativ snarare än färre. Mina gamla elever jobbar med allt från välgörenhet till valutahandel, från konsultering till skogsbruk, och det är just den mångfalden som en djupare utbildning kan ge en. 

För länge sedan fanns det en hel yrkeskår som tillverkade piskor för hästvagnsförare (s.k. “buggy whips”). Det var ett jobb som ofta gick i arv, och mången far sade till sin son att det var bäst att så snabbt som möjligt börja sin lärlingsperiod som piskmakare. Det var ju nämligen ett “säkert jobb”. Varför skulle man läsa något annat – buggy whips behövdes ju alltid? Men historien är en lurig en. Idag finns ingen marknad för dessa piskor, och vore man utbildad till att göra dem så vore man rätt illa ute. Ändå berättar mången förälder åt sina barn att de skall begränsa sig till “det säkra”, det man känner till. Det är rätt synd, för det kan vara ett sätt att förbereda barnet för en karriär som långtidsarbetslös, förtidspensionerad, utslagen. Det behöver inte betyda det, men risken finns alltid där.

Jag har rekommenderat åt min son att han skall gå gymnasiet, helt enkelt för att jag tror att han inte ännu vet vart livet tar honom, och för att jag inte vet vilken hans framtida arbetsmarknad kommer att vara. Jag vill inte att min son blir akademiker, absolut inte. Men jag vill att han skall ha alternativ. Jag vill att han, när framtiden träffar honom, inte skall vara låst. Frågan är: “Vad vill du?”

—

 Tack Alf för att jag får använda din text!

Stefan Kula