Topeliorden

När jag var barn bäddade mina föräldrar min säng åt mig. Mitt täcke var mjukt som sammet och min kudde uppuffad som för en prins varje kväll. Jag sov gott helt enkelt. Det intressanta med detta är att, när jag sen (som de flesta andra också gör) kom in i en ålder var det fodrades att jag själv skulle bädda min säng tog bäddandet helt slut. Jag har med andra ord haft en oberedd säng om kvällarna enda sedan mor och far slutade bereda mitt nattyg åt mig. Jag har aldrig känt ett behov av att ha en bäddad säng, inte har jag heller någonsin känt att jag skulle sova sämre i min säng om jag lämnat den som den varit när jag vaknat om morgonen. Jon Blund kommer också till dem med obäddade sängar kan jag lova.
Några av er kanske anser att detta är gräsligt, och kanske någon till och med anser att jag är en slarver. Jag skulle vilja påstå att jag är en ordentlig ung man som står vid mitt ord och tar ansvar när det behövs. Jag har bara aldrig behövt bädda min säng.
För att bädda sin säng varje morgon behövs tid, motivation och en stark pliktkänsla till sina sovrutiner. Det slår mig varje dag hur otroligt oberäknelig människan är. Jag som aldrig har bäddat min säng, och aldrig heller lidit av en obäddad säng på kvällen, har plötsligt i 17 års ålder börjat bereda den varje morgon. Jag bäddar numera min säng alltså. Inte för att jag måste, inte heller för att det hör till utan för att en bäddad säng ger mig karaktär. Jag har insett att en bäddad säng inger hopp om en god morgondag, samtidigt som känslan av att lyfta det snyggt vikta täcklocket över mig om kvällarna bringar en stilla frid.
En obäddad säng är inte fyskam, men en bäddad säng är ett guldkorn inför morgondagen.

Jonas Forsbacka