Topeliorden

SNABBA SKISSER del TVÅ är en flödestext skriven i stunden, i presens för att skapa närhet till skrivprocessen att avlägga skrivkompetensprovet i studentexamen. Jag fyllde nämligen 50 i förrgår, dagen mellan årets provomgångar i modersmål och litteratur. Jag väljer att uppmärksamma det nya provet, digitaliseringen och tajtare tidtabell genom att själv skriva studentproven. HBL, ÅU, VBL och ÖT uppmärksammar händelsen idag med SPTs artikel Lärare skriver studentexamensprov: Vill veta hur det känns av Jeanette Östman.

Den långa och rätt vimsiga text som följer ska uppfattas som inget annat än en impulsiv flödestext där tankarna och intrycken runnit genom fingrarna och ut på tangentbordet. Direkt efter sex timmar av intensivt skrivande satte jag mig på café för att tömma mig på intryck. Den sittningen resulterade i snabba och just flyktiga skisser. Jag ville komma så nära som möjligt den där känslan att skriva läskompetensprov på sex timmar. Och nej, det finns inga gratisluncher, inte heller i studentexamen.

Sitter på samma café. Det här är rentav en tradition att sätta sig här för att tömma tankar och intryck innan jag beger mig hemåt till hundpromenad och tvättkorg, planering av morgondagens undervisning och reda upp liv och huvud. Mina brillor är fortfarande på språng så också idag genomfördes provet med mullvadsblick på håll och tror faktiskt att jag börjar ha vissa problem med läsning på skärm också. Sitter och kisar, hänger på armbågarna för att uppnå rätt (snävt spann) skärmavstånd. Dessutom läckte någon av mina två termosar, laddare och hörlurar lite våta. Datorn klarade sig.

Jag börjar känna mig riktigt rutinerad med ikopplande och sladdbestyr. Jag sitter på plats tretton och skämtar lite om lyckonumret med min bordsgranne. Efter en timme av upprop och instruktioner, bootande och identifiering är vi klara för startskott. Alla verkar stå i sina startblock. Under de tre minuterna innan klockan slår prick nio sitter vi tysta och väntar. Jag kan nästan ta på spänningen, den förväntan som ligger i luften. KABOOOM – plötsligt ligger provet där.

Nu gäller att programmera om från analys och tolkning till opinion, från de objektiva slutsatserna till jag-berättelsen, de egna erfarenheterna i förhållande till andras röster och texter. Nu gäller att skriva en lång text (6000 tecken exkl. blanksteg) och inte tre kortare. Idag är det en enda uppstart, det blir en längre båge. Å andra sidan ska jag nu visa på snille och smak, den lärda texten och gärna en egen essäistik. Knausgårds “Ägg” flåsar mig i nacken och jag liksom känner att nu gäller att ta sats här, att satsa av egen insida och inte gå på trygghet.

De fem ämnena kretsar kring nyckelordet “berättelse”, berättelsens makt och påverkan, den berättande människan och behovet av berättelser. Okej, det här är onekligen mammas gata för en moddelärare. Berättelserna, de fiktiva och de fackmässiga, de dokumentära, poetiska, politiska, dogmatiska, propagandistiska, felaktiga och falska, de självupplevda och dystopiska. Allt det här är vardagens mat i modderum, därtill de muntliga och visuella, de filmatiska och skrivna. Jag tänker på mina studerande. De torde hitta nåt eget perspektiv här tänker jag – allt är ju berättelser! Plötsligt svämmar korgen över. Jag har så mycket stoff, så många perspektiv och tankar, genrer och modaliteter. Materialen är alla relevanta, jag kunde välja vilket som helst av dem. Det snurrar och går runt. Två sidor med tankekartor trilskas med mig och jag hittar ingen ingång, en början. För en som har svårt att hålla sig inom teckenmängder och begränsade format så ser jag redan essän på tjugo sidor anfalla mig. Jag känner mig andfådd trots att jag sitter stilla och min fysiska ansträngning sträcker sig till tangenbordsrörelser.

Redan vid tio går jag på första kisspausen. Tänker att det är sympatiskt att bjuda på bindor och tamponger på vessan, den idén måste jag ta med mig till min egen skola. Registrerar att flaskorna med handsprit blivit fler, eller inbillar jag mig?

Jag kör in på ämnet “Till vad behövs berättelser?” och väljer två artiklar; en om barnlitteratur och en om förintelseöverlevande Hédi Fried. Jag sätter inledningen nästan klart från början, jag vet bara att den här början bara måste jag ha men hur stavas nippertippan Tipsi Vips? Tippsi Vipps? Tipsy Vips? Och vad heter budbäraren med brevduvorna i Jonatan Lejonhjärta – bor hon (var det Sofia?) i Körsbärsdalen. Plötsligt blir jag osäker trots att jag vet allt det här. Reflexmässigt vill jag googlekolla. Och hur stavas defilera, med ett eller två l? Helt sjukt! Det här vet jag men vågar inte chansa, hittar på ett annat sätt att uttrycka samma sak trots att det är just defilera jag vill ha, just den nyansen som Svenska ordbok anger: “marschera (förbi högt upp­satt person) som heders­betygelse särsk. om trupp”.

Jag skriver vidare. Väver väven av egna perspektiv, citat och referat. Det flyter på, jag tror mig ha plockat ner anslag och riktning nu. Andra modaliteter förutom den skrivna texten, alla genrer förutom barnlitteraturens formligen strittar åt sidorna. Jag har kört in på de tidiga barndomsberättelsernas betydelse för förståelse och omvärdering, för empati och civilkurage längre fram i livet. Någonstans kommer jag in på tystnadskultur och bråkande Gretor, på människomurar i Haparanda och flygblad med “Sverige är fullt!. Jag hamrar på och nu börjar bilden av den där glada bekymmerlösa tomten i Kalle Ankas jul göra sig påmind. Hamra inte så förbaskat på tangenterna, slå inte extra hårt när du hittar ett träffsäkert ord eller sätter punkt i en mening. Jag sneglar till sidorna och ser att mina grannar sitter med hörlurarna på. Bra! Eller kanske just därför.

Jag äter och dricker osystematiskt men hela tiden. Undrar igen lite oroligt om mitt nötknaprande stör mina grannar, men jag knaprar vidare. Jag dricker kaffe och te och Vichy, allt ur samma kopp och känner ingen skillnad på smak. Vid elva äter jag min första smörgås och läser samtidigt om förintelselägren: “Jag hade dagar då jag bara ville gå och hänga mig på elstängslet, men ganska snabbt kom tanken: ‘Nej, det är ju det nazisterna vill, då går jag deras ärenden.’” Vem är jag att skriva om lidande och skam, om förlust och behovet av att berätta.

Jag skriver vidare. Inser att texten sväller, att den är för lång redan med tanke på att jag inte ens är halvvägs i mitt resonemang. Skriver vidare. Klockat 13.15 är jag varvet igenom. Jag sätter tänderna i min andra macka med emmenthalost. Läser igenom mitt första utkast samtidigt. En bekymmersrynka blommar upp mellan ögonen – kan det vara så att ett annat ämne “Den berättande människan” passar bättre in på min text? Kan det vara så att jag ska byta? Jag förbannar mig själv. Igen är jag på väg in ett råd som jag närmast ger som ett mantra till mina abir: BESTÄM DIG I BÖRJAN FÖR ETT ÄMNE, PLANERA TEXTEN DÄREFTER, SNEGLA INTE TILL SIDORNA, HÅLL FAST VI DITT VAL. BÖRJA INTE VELA OCH BYTA – DÅ FINNS RISK FÖR ATT DU TRILLAR MITTEMELLAN TVÅ ÄMNEN OCH DIN ESSÄ BLIR EN HALVMESSSSYYYYYR! Och nu är det precis det jag håller på med själv, velar och sneglar och funderar på att byta ämne. Jag blir så till mig, får en vallning eller nåt, blir alldeles het och febrig och bestämmer mig för att gå på vessan. Tittar igen på de färggranna och prydligt radade bindorna och tampongerna, tänker att det är riktigt sympatiskt att göra så. På väg ut ur vessan vet jag. Jag byter ämne.

Jag har en och en halv timme på mig att tämja texten in i det nya ämnet, vrida resonemanget i lite annan riktning, byta ut ord till andra synonymer. Jag jämkar proportioner, redigerar stycken och styckeindelningar, jag stryker en massa skitord för att ta ner, ta ner, ta ner texten. Jag ligger nämligen knappa tusen tecken över, precis under 7000 tecken. Jag känner väl att det någonstans rör på sig nu, texten samarbetar och vill åt samma håll som jag. Vi dansar och trampar, kråmas och flirtar med varandra. Jag blir riktigt lycklig över några fraser och trådar, platser där jag får till det liksom.

Klockan är 14.27 och jag har 33 minuter att bara läsa korrektur. Nu tar jag till den tysta läsningen men rör på läpparna och guppar förmodligen med huvet då jag följer med i rytmen, surfar liksom med. Ibland störs mitt flyt av att jag korrigerar något smått. Tar om meningen från början. Så håller jag på: ord för ord (bara ett ord isolerat i taget), därefter mening för mening (att texten sitter på meningsnivå), så stycke för stycke (att styckena håller som enskilda element), till sist stycken i förhållande till varandra, till inledning och avslutning, till rubrik.Kollar att texten sitter, att kroppen håller, att ben och armar, huvud, tår och fingrar sitter fast och inte svävar löst. Fem minuter kvar. Jag ändrar ett ord i rubriken. Nu sitter den. Jag är klar. Den här gången hittar jag den blå inlämningsknappen utan hjälp.

Nu är klockan 17.45 och de snabba skisserna blir inte fler. Men helt säkert kommer uppföljande reflekterande texter i olika sammanhang. Jag ser det här äventyret som en fortbildning och känner mig skyldig att dela med mig av erfarenheten.

Och skjortan är lika tom som sist men tomheten är annorlunda. För två dagar sedan var jag tömd på begrepp och smarta slutsatser, på analytiska tvistar och utmattningen i att starta om och upp nya uppgifter tre gånger om. Nu är jag mer existentiellt urvriden. Jag satsade något av min egen insida, precis så som jag råder mina egna skribenter. Jag hittade nippertippan, partybruden, tigermamman, strebern i mig själv. Sådant är utmattande men jag känner att jag lever.

“Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket.” är en svalkande rad av Tomas Tranströmer en kväll som denna. Samtidigt skänker jag en medlidandets tanke till alla abiturienter som bara är i början av provraden, nästa prov pangas av redan imorgon.