Topeliusgymnasiet i Nykarleby

Skolvardag

Topelipodden och att skapa sin somehistoria

18 sep , 2019, 08.41 Annette Kronholm-Cederberg

 

TADAA! Topelipodden såg dagsljuset efter ett långt planlöst irrande under ett flertal år. För tre år sedan hade vi faktiskt ett provavsnitt. Det pulicerades aldrig. Redigeringen var bökig, telefonmickarna rätt dåliga, vi ovana och styva inför att snacka på.


Nu är tydligen tiden inne för Topelipodden. Under en håltimme, med rastmingel och skolans vardagsljud i bakgrunden, så tryckte Aurora Löija och Emmeli Neuman på PLAY och snackade. De gör som poddare ska, pratar ledigt och otvunget om det som ligger närmast hjärtat – den här gången om provvecka och film. Someteamet gick hett. WA-gruppen rykte av inlägg och vår redigerare Joel Holm slet på. Några timmar senare låg vårt första avsnitt ute. Ett dygn senare har vi 200 lyssningar. Det känns gott.

Vår skola har ett someteam sedan många år. 2010 startade vår Facebooksida, det var rätt coolt och framme då att ha en sådan som utbildningsinstitution. Redan då var det studerande själva som skapade innehållet. Idag ekar det tomt på vår Fb-sida, inga unga besöker oss. Vi är kvar på Facebook för föräldrarna, för mommo och moffa.

I januari 2012 skrev vi det första blogginlägget på Topeliorden. Det året publicerades hela 83 inlägg. Topeliorden upplever vi som vårt flaggskepp, våra längre texter utåt. Folk känner till oss tack vare vår blogg, rätt många tidigare Topelibloggare jobbar idag med skrivande och medier. De är röster i Svenskfinland och i det nordiska. Det är vi oerhört stolta över.

Och det bästa av allt – Emmelie och Aurora poddpratar om skrämmande, tunga ting i provveckan på ett just lättsamt och ljust sätt.

Men. Vi har problem med bloggen. Den här texten blir kalenderårets fjärde inlägg. Dessutom är det skrivet av en lärare. Som redaktör för someteamet har jag vid upprepade tillfällen ställt frågan varför. Svaren är entydiga: anspänningen är stor inför att skriva, ribban är hög och bloggen är en seriös plats. Tja, det är vårt eget fel alltsammans. Det är vi som ställer ribban, skapar innehållet, håller en viss ton. Och ändå inte. Jag kan tänka att dagens snabba, korta texter och ögonblickbilder höjer just ribban för en som ska skriva de längre, mer eftertänksamma inläggen. Skrivande och ord är en allvarlig sak, och viktigt är att de seriösa platserna och finns i vardagsbrus och spontaninlägg.

Instagram blev en renässans för vårt somearbete. Produktionen tog fart, många ville vara med. Lajksen och följarna har ökat i stadig takt sedan september 2014, då vi postade vårt första inlägg. Bilden var lustigt nog ett foto på ett citat ur ett blogginlägg, som Hbl valde att papperspublicera.

TGs första inlägg på Instagram (30.9.2014), ett citat i Hbl.

Vi fick fyra lajks på den första Instagrambilden. Idag ligger vi på ett medeltal med 130-140 lajks per inlägg, som mest kring 350. I måndags publicerade vi vårt 951a inlägg.

Genom åren har vi testat på Twitter, Snapchat, film och ja. Vår Youtubekanal lever och mår tidvis. Den uppdateras när en film droppar ut ett par gånger i året. Gott så.

Men vi saknar vår blogg. Vi saknar den kittlande känslan av att ta del av en bloggares lite längre tankebåge, lite mer kritiska och eftertänksamma röst. Underbart med Topelipodden, en ny plats att ge röst och oss själva. Det är vi som skapar innehållet, vår egen somehistoria. Så snacka på poddare, det snacket kan ju också bli hur tungt och lättsamt som helst. Och det bästa av allt – Emmelie och Aurora poddpratar om skrämmande, tunga ting i provveckan på ett just lättsamt och ljust sätt.

Kommenteringen är stängd.