Topeliorden

Den 20.4.2018 fick jag tack vare gymnasiekursen Mo9 ta del av ett seminarium vid namn Texten, bilden, filmen. Läsning för barn 2018. Seminariet handlade om läsning för barn, och bland föreläsarna fanns allt från författare och illustratörer till litteraturvetare och barnboksexperter. Seminariet var för den tidigare självutnämnda barnboksälskaren jag mycket intressant, mångsidigt och tankeväckande. På tal om tankeväckande. I slutet av programmet fick vi ta del av en paneldiskussion där ämnen som Finlands mest kända barnboksförfattare och begreppet klassiker diskuterades. Tove Jansson och Zacharias Topelius är goda exempel på klassiska barnboksförfattare vars berättelser har levt vidare. Att nå en klassikerstatus är svårt, och att minnas efter sin tid är någonting många strävar efter, men få uppnår.

För några år sedan gjorde jag en ”bucket list”, alltså en lista med saker jag vill göra före jag dör. En av punkterna på den här listan var att skriva en bok. Jag har ingen aning om jag någonsin kommer klara av att göra det. Inte vet jag heller om jag har kapacitet för det, men man får ju alltid drömma. Därför fastnade panelens klassikerdiskussion i mitt minne. Åtminstone de flesta som någonsin skrivit en bok har väl drömmen om att just deras verk ska bli en klassiker, ett verk som kommer att kommas ihåg långt efter författarens död. Med tanke på hur många böcker det finns i världen är det här logiskt sett mycket svårt att uppnå. Ändå tycker jag att det nuförtiden, och det här diskuterades också i panelen, spottas ut klassiker nästan varenda dag.

Det har blivit så lätt att ge ut böcker att det nästan har blivit en trend. På Youtube har användarna med stora mängder följare börjat ha för vana att ge ut böcker, och på baksidan står det alltid någonting i stil med att just den här boken är den mest underbara boken som lästs! En riktig klassiker! För mig tycks det här alltid vara lite konstigt. Jag tänker inte ifrågasätta huruvida de här internetstjärnorna faktiskt har skrivit en bra bok eller inte eftersom antalet böcker jag har läst av dessa personer är ensiffrigt, men faktum är att begreppet klassiker har börjat förlora sin mening genom att det används som ett vanligt adjektiv för att beskriva en bok skriven av en känd författare.

Är de här böckerna faktiskt klassiker? Finns det inte längre regler för huruvida en bok är en klassiker eller inte, eller har hela den idén helt enkelt slopats eller ignorerats för att sälja det man vet kommer köpas genom överdriven reklamation? Svaret är antagligen ja.

Är det då ens viktigt att det finns ”riktiga” klassiker? Jag är av åsikten att ja, det är det. Trots att det kan skapa en grund för ett konkurrensbetonat yrke för författare som kan känna pressen av att leva upp till, så är det också någonting som bidrar till ett kulturellt arv och blir till det som får föras vidare från gamla tider till nya.

För mig med den barnsliga drömmen att ge ut en bok betyder ändringen i klassikerns betydelse att hela skrivarkulturen förändras. All text som produceras ska bli bästsäljare, och är texten inte det är den inte värd någonting. Det börjar kännas lite enformigt att tala om samhället hit och samhället dit, men samhället och vår konsumtionskultur har minsann också här bidragit till att begreppet klassiker har tappat sin betydelse. Som det sades på barnboksseminariet så har det blivit svårt att skriva en bok bara för sig själv. Allt måste kanske inte vara guld som glimmar.

Foto: Jenny Smeds