Topeliusgymnasiet i Nykarleby

TG-följetong

Tau del 5: Far

6 maj , 2018, 10.17 wilmasandstrom

 

Det här är en följetong skriven av några av Topeliusgymnasiets bloggare. Det är en fiktiv berättelse. Skribenterna turas om att skriva följande avsnitt, och berättelsen utvecklas efter hand. Vi är minst lika nyfikna som ni på hur det här kommer att sluta!

Detta avsnitt är skrivet av Wilma Sandström och illustrerat av Moa Mattbäck

***

Ursus ögon var med ens mörka och djupa som ett okänt hav, fyllda av förakt och något hatiskt. De såg rakt förbi Tau och ut genom fönstret, ut i den kalla natten som tyst trängt sig på över stugan.
‒ Hon kommer från Insidan, sa Ursu långsamt och såg Tau i ögonen. De var mjukare nu, men fyllda av både sorg och ilska.
‒ Men… hur då? frågade Tau och såg på de lysande ögonen som tillhörde den stora katten. Ursu drog en djup suck och vinkade åt Tau att följa med honom in på hans rum. Det var inte mycket mer än en större skrubb, med en smal säng, ett litet bord bredvid men en släckt lampa på och ett litet bord med några papper på. Ursu gick vant fram till bordet och grävde snabbt runt bland papprena innan han tog fram ett fotografi föreställande en man.
‒ Min far hade en del kontakt med några som i hemlighet gick mellan Insidan och oss, de var vår enda källa till information därifrån. Han var mycket engagerad i det hela. Tau satte sig ner på sängen och såg på Ursu som såg på fotot. Hans ansikte var på något sätt spänt och kallt.
‒ Var?
‒ Han dog för ett år sedan. Ursu såg upp på henne med blanka ögon. Auri satt bredvid honom troget och strök sitt huvud mot hans ben.


‒ Jag… jag beklagar, sa Tau och såg ner på trägolvet. Ursu suckade igen.
‒ Han hade fått höra om någon sak och det gick inte att stoppa honom, han skulle dit för att se vad det var frågan om. Vi hittade honom morgonen därpå, kall, blodig och blek i snön med en låda bredvid sig. Mamma var förkrossad, jag också såklart, och vi var på väg att lämna lådan, men så skramlade det till i den, och där var Auri, bara några veckor gammal.
‒ Men vad hände? frågade Tau.
‒ Vi vet inte, ingen vet, mumlade Ursu. Men en sak är säker, och det är att ingen av oss sedan dess egentligen vill ha något att göra med Insidan. Han såg på henne. Ögonen var djupa och fortfarande lite blanka.
‒ Jag då? frågade Tau. Varför tog du mig hit om du visste att jag var från Insidan? Ursu skrattade tyst och log sedan.
‒ Du förstår väl att det vore grymt att lämna en flicka i bara linnen ute i skogen på vintern. Dessutom så tycker Auri om dig, det ser du väl? Som på kommando så hoppade Auri upp i sängen bredvid Tau och gned huvudet mot hennes axel.
‒ Hmm, mumlade Tau och gäspade stort.
‒ Jag lämnar dörren öppen, det blir så kallt här inne annars. Kom ner om det är något, sa Ursu och vinkade försiktigt åt Auri att följa med honom. Tau lade sig till rätta i den smala sängen under täcket och innan hon visste ordet av så hade hon fallit in i en djup sömn.

 

Kommenteringen är stängd.