Topeliorden

Så var det plötsligt över.

Dörren till skrivsalen stängdes bakom mig och med miniräknaren i ena handen och min matkorg i den andra stannade jag upp. Det är över nu. Precis som i Sagan om ringen när Frodo förstör härskarringen genom att slänga ner den i elden tillsammans med Gollum, så kändes det. (för er som inte är insatta, kolla HÄR ) Efter nästan tre år av att analysera, recensera, motivera och diskutera så har vi, abi18, kommit så långt att studentskrivningarna är över.

Och det känns tomt.

Nu har det gått 19 dagar sen den sista skrivningen, och alla abiturienter har spritts för vinden. Några arbetar, några är ute och reser, en annan läser frenetiskt till ett kommande inträdesprov. Snabbt byttes våra identiteter ut från abiturienter till…Ja vadå? Jag vet inte. Jag känner mig utan sammanhang. Ända sedan den allra första kursen har jag sparat alla anteckningar jag gjort i gymnasiet. Varför har jag ingen aning om, jag tänkte väl att de skulle vara bra att ha någon dag. När jag nu måste sortera alla överfyllda mappar och läser igenom mina spretiga anteckningar om biosfären eller engelska idiom ångrar en del av mig att jag inte njöt mera av biologilektionerna som jag då tyckte var så himla svåra och inte värst intressanta.  Att jag inte insåg att ingenting varar för evigt, inte ens en biologilektion. Nu är jag ute i kylan, påväg mot nästa okända destination och ett nytt sammanhang. En ny identitet.

För gymnasiet är en viktig tid i livet. Man jobbar sig uppåt från en nervös gulnäbb till en förväntansfull tvåa till en konstant stressad abiturient, men alltid med en sak i sikte: framtiden. Men grejen med att planera sin framtid är att det är mycket roligare innan du faktiskt måste ta beslut, på ettan och tvåan är det fortfarande spännande och intressant att fundera på vad du ska hitta på efter gymnasiet. Du vågar drömma och nästan ingenting känns omöjligt. Men på trean måste du plötsligt välja utifrån dina prestationer. Ta en risk, våga satsa. Besluta sig. Då fegar många ur och drömmen förblir kanske inget mera än en dröm.

Men om jag tänker tillbaka på min gymnasietid kommer jag komma ihåg dendär ena håltimmen i lasten huone när vi skrattade åt någonting så länge att jag tillsist kände tårar i ögonvrån. När tvåorna knyckte alla soffor i källaren från oss som då gick på ettan. När min kompis somnade på en finskalektion. Alla morgnar jag lutat huvudet mot ett kallt bussfönster och sovit en stund innan skoldagen börjat. När det aldrig fanns tillräckligt med stolar på samhällsläralektionerna så vi var tvungna att rusa genom korridorerna, hoppa över skolväskor och knuffas för att hinna få en plats. Små minnen som jag inte fäste någon större vikt vid när jag upplevde dem. Men precis som Karin Boye skriver i sin dikt I rörelse:

Nog finns det mål och mening i vår färd –

 men det är vägen, som är mödan värd. 

Det finns så många små minnen, för vi har gjort så mycket. Jag skulle inte ha kunnat få en bättre gymnasietid och jag är tacksam att Lina 16 år gammal valde att stanna i hembyn i några år till, fastän hon ville långt bort efter högstadiet. Nu vill jag bara stanna i tryggheten som Topeliusgymnasiet och min lilla by är för mig. För oj vad länge jag kommer att vara borta nu.

Om jag återigen får citera Boye:

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

Penkis 2018 foto: Elias Nordström

abi18