Topeliorden

Det här är en följetong skriven av några av Topeliusgymnasiets bloggare. Det är en fiktiv berättelse. Skribenterna turas om att skriva följande avsnitt, och berättelsen utvecklas efter hand. Vi är minst lika nyfikna som ni på hur det här kommer att sluta!

Detta avsnitt är skrivet av Jakob Holm och illustrerat av Moa Mattbäck

***

Källaren var mörk och kall. Ursu hade i all hast dragit med sig Tau ner för den branta trappan och Auri hade troget följt efter. Det var trångt, eftersom källaren var fylld med säckar, ved och verktyg. I själva verket rymdes det nog inte fler än två personer i det lilla rummet, men nu fick två personer och en vit hårboll till tiger samsas om utrymmet. Auri var inte en fullvuxen tiger, men ändå stor nog att inverka drastiskt på situationens bekvämlighet.

Tau var inklämd mellan Ursu och Auri. Det var tyst, och stämningen började kännas hotfull.
‒ Vem är det som kommer? viskade Tau. Hon talade inte till Ursu eller Auri, utan mot tystnaden.
‒ Det brukar vara rövare. Morsan säger att de inte stjäl så mycket av ensamma änkor, därför gömmer vi oss.
Ursu svarade kortfattat och tystnaden infann sig åter.

Ursus mor stod i farstun och öppnade ytterdörren. På andra sidan dörren mötte hon till sin stora förvåning två främmande män bärandes blå mantlar. De såg ovanligt välvårdade ut och den ena mannen hade ett tjockt skägg. Deras blickar mötte hennes och hon slappnade delvis av, det fanns inget fientligt i deras ögon.
‒ Var hälsad, tappra kvinna! Du, som delar vårt öde och ödemark, vad är ditt namn?
Det var den skäggige som talade med stark stämma. Ursus mor svarade försiktigt:
‒ Lyra heter jag, vem är ni?

‒ Sköna Lyra, mitt namn är Brutus och min muntra kumpan heter Bote. Vi är kämpar från rekonsilerna, en grupp brinnande hjärtan som vill förena Insidan med vår vackra Utsida. Vi skulle vilja be er i all ödmjukhet att skänka en bit av er egendom och således hjälpa oss i våran ädla kamp!

Lyra drog på munnen åt rekonsilens högtravande vältalighet, men även åt idén att föra samman Insidan och Utsidan. De som bor på Utsidan vet inte mycket om Insidan, men en sak är säker: Insidan och Utsidan är två skilda delar, och kommer så förbli. I Lyras huvud vaknade tanken på Tau, flickan från Insidan som just nu gömde sig i hennes potatiskällare. Vore det bäst om hon lät männen träffa Tau?
‒ Jag vet inget om Insidan, och något av värde åt er har jag tyvärr inte heller. Jag kan helt enkelt inte hjälpa er.
Lyra berättade inte om Tau, eftersom ett liv på Utsidan lär en att vara skeptisk mot allt som verkar för ädelt och gott.

I källaren hördes ingenting. Tau blev mera spänd, men sedan märkte hon att Ursu tog lugnet som ett gott tecken och även hon slappnade av.
‒ Vi väntar lite till, sa Ursu och Auri lät höra ett spinnande ljud, som för att hålla med.
Tiden gick i den trånga källaren som började kännas mindre och mindre för varje sekund. Efter en liten stund hördes moderns röst:
‒ Ursu, ta med dig de andra och kom upp, vi måste prata!
Ursu och Tau gick upp för den branta trappan med Auri hack i häl och mötte en fundersam moder sittande vid köksbordet. Ursu såg på sin mor och förstod direkt att det inte var fråga om tjuvar och rövare den här gången.