Topeliorden

Det här är en följetong skriven av några av Topeliusgymnasiets bloggare. Det är en fiktiv berättelse. Skribenterna turas om att skriva följande avsnitt, och berättelsen utvecklas efter hand. Vi är minst lika nyfikna som ni på hur det här kommer att sluta!

Detta avsnitt är skrivet av Klara Nybäck och Jenny Smeds samt illustrerat av Moa Mattbäck.

***

Det var kallt. Fruktansvärt kallt. Hon lyfte på huvudet och blinkade. En skog. En mörk, kall barrskog, där marken lyste vit i månskenet, täckt av ett tunt lager nyfallen snö. Hon satte sig upp och huttrade till, dels för att det var kallt, men lika mycket för att hennes magkänsla sa att något var fel, men hon visste inte vad. Scenen framför henne borde vara helt normal. Snö, mörker, träd, månljus. Helt normalt här i…

Hon huttrade till igen när insikten slog henne. Hon visste inte var hon befann sig. Ingen mental karta, inget namn på skogen, ingen aning om det fanns en civilisation i närheten. Med ett litet tjut reste hon sig och började desperat undersöka sina kläder efter ledtrådar. Det gick alltför snabbt. Hon var enbart klädd i en tunn, vit overall. Inga fickor. Inga underkläder. Plötsligt kände hon sig dubbelt så naken. Ett enda tyglager mellan henne och resten av världen. Inga minnen, inga erfarenheter, inga ledtrådar till varför hon befann sig där. Hon drog av sig en av sina vita filtstövlar. Ingen strumpa. Hon skakade skon. Inte så mycket som en innersula. Hon såg sig omkring igen. Vindstilla. Knäpptyst. De enda spår hon kunde se i den nyfallna snön var hennes egna som ledde fram till avtrycket av henne liggande på mage. Hon huttrade till för tredje gången. Det var nästan för tyst, för vitt, för enkelt. Som om någon tagit alla hennes minnen, hela hennes liv, med flit. Städat undan allt.

Hon hade precis tänkt tanken när hon såg bokstäverna i snön. Spretiga bokstäver som att döma av handstilen hade ristats in med ett finger. Om hon själv hade skrivit det där måste hon ha haft några minnen kvar innan hon kollapsade, för hon hade ingen aning om varför hon skulle ha skrivit de tre bokstäverna eller vad de betydde. Men de måste vara en ledtråd.

Hon var så djupt försjunken i det obegripliga ordet, om det ens var ett ord, att hon inte hörde det svaga ljudet av steg bakom sig. Hon snodde runt först när hon hörde en morrning, men det var försent. Snötigern var redan mitt i språnget, och hon föll bakåt ner i snön med det stora djuret ovanpå sig. Den här gången skrek hon för full hals. Hon försökte sparka och slå, men djuret bara visade tänderna. Plötsligt hördes nya steg. Springande, och den här gången allt annat än tysta. Någon visslade skarpt och ropade;
‒ Auri, stopp!

Det lät som en pojke, och en andfådd och panikslagen sådan. Till sin stora förvåning kände hon hur tigern stelnade till och såg den vrida huvudet mot rösten. Pojken hann äntligen fram. Flåsande sträckte han på sig, tittade strängt på tigern och pekade sedan på marken.
– Ner! sa han bestämt.
Tigern klättrade lydigt ner och strök sig mot pojkens ben. Hon stirrade chockad på besten som nu betedde sig som en kissekatt. Pojken kliade den bakom öronen och tittade konfunderat på henne.

– Vad gör du här? frågade han nyfiket, vilket kändes som en konstig sak att fråga någon som precis blivit attackerad av en snötiger.
– Känner du mig? kontrade hon misstänksamt.
Han såg förvånad ut.
– Nej, men ni från insidan brukar inte gå vilse så här långt.
Nu kände hon sig fullständigt borta.
–Insidan? Vad pratar du om?
Nu var det hans tur att se misstänksam ut.
– Dina kläder visar ganska tydligt att du är från insidan.
– Vilken insida? sa hon frustrerat.
Hans förvirring verkade vara lika stor som hennes.

– Mår du bra? Hon fnös.
– Jag har drabbats av komplett minnesförlust och blev attackerad av ditt… husdjur? Så antagligen inte.
Han slutade klia snötigern och räckte fram en hand för att hjälpa henne upp istället. Hon tog den motvilligt.
– När tappade du minnet?
Hon ryckte på axlarna.
– Vet inte. Jag upptäckte den för typ två minuter sedan, då jag vaknade här. Du ser kanske mina spår.
– Konstigt. Har du ingenting på dig, som typ ett identitetsbevis?
Hon slog ut med armarna så att hon liknade en vit flygekorre.
– Helt blankt. Inte så mycket som en smutsfläck. Förutom något jag skrev i snön innan jag slocknade. Hon pekade, men pojken ignorerade hennes arm.
– Innan du tappade minnet alltså?
Hon sänkte armen och ryckte på axlarna igen. Det kändes som en ganska passande gest för en person med minnesförlust.
– Antagligen, för jag har ingen aning om vad det betyder. Säger ordet “tau” dig någonting?
– Tau… Kanske det är ditt namn?

Det var en snäll gissning, men hon hade ingen aning om den var sann. Han böjde sig ner, klappade den randiga besten igen och verkade se den kärleksfullt i ögonen.
– Auri, får jag presentera vår nya vän Tau. Snälla, attackera henne inte fler gånger.
Han tittade upp och såg på henne.
– Tau, Auriga. Hon ber om ursäkt för att hon hoppade på dig.
Tau vågade sig nästan på ett leende när snötigerns ögon gnistrande oskyldigt mot henne.
– Vem är du då? frågade hon pojken.
– Jag heter Ursu, svarade han. Sedan rös han till och rynkade ögonbrynen.
– Du, jag menar Tau, har du någonstans att… vara? Bor du någonstans, och har du någonstans att sova inatt? Jag måste tillbaka till stugan, min familj väntar, men jag vågar inte lämna dig ensam här.

Tau stannade upp för ett ögonblick. Följa med en okänd kille med en livsfarlig katt eller stanna kvar och få tredje gradens köldskador? Valet var förvånansvärt enkelt.
– Nej, jag har ingenstans att ta vägen, svarade hon.
– Då så, svarade Ursu beslutsamt men vänligt, kom med mig och Auri så har du åtminstone någonstans att sova inatt. Den här vägen!