Topeliorden

Den här hösten brast dammen i Svenskfinland och världen. Dag för dag kröp frågan om sexuella trakasserier allt närmare. Klassrummet och medieklimatet ändrade från en lektion till en annan.

Österbottens tidning valde att skriva om #metoo och #dammenbrister ur ett superlokalt perspektiv där regionens unga, främst flickor, berättade om sina erfarenheter. Som modersmålslärare med pågående kurs MO4 Text och påverkan, är det här inget annat än guld trots att lektionsinnehållet inte är klart när jag går och lägger mig på kvällen. Vad står i morgondagens tidningar, för att inte tala om nätets flöde?

Naturligtvis ska skolan tala, läsa och skriva om sexuella trakasserier, lyfta in dagsfärsk debatt och titta på frågan ur vårt eget perspektiv. Det gjorde vi på Topeliusgymnasiet, både muntligt och skriftligt.

Vi väljer nu och i samförstånd med skribenten Isabelle Kulla att lyfta in hennes text, en så kallad skrivkompetensuppgift, på vår blogg. Den här texten har förmodligen hög igenkänningsfaktor hos helt vanliga flickor och kvinnor. Därför är den viktig, därför ska Isabelle Kulla ha ett varmt tack för sitt mod. Vi måste som sagt tala om det, gör det.

På söndag firar vi också tvåhundraårsdagen sedan Zacharias Topelius födelse. Topelius drog sig inte för att som journalist skriva om utsatta gruppers ställning, inte minst kvinnor och barn. En gissning är att inte heller det här ämnet hade passerat obemärkt för tvåhundraåringen om han svingat sina ord idag.

****
Tillsammans klarar vi allt
– Kom igen, bara lite…
Jag har aldrig förstått vad som menas med det resonemanget i sexuella relationer. Betyder det beröring? Eller möjligtvis stimulans för hand? Vad menas med det där “lite”? Jag kan inte förstå varför en del människor vill tjata till sig sex. Är det bekräftelse det handlar om?

FOTO Isabelle Kulla

Jag kan inte räkna de gångerna jag ofrivilligt blivit tagen på rumpan eller brösten. Enligt mina egna erfarenheter har det stor betydelse vilken miljö jag befinner mig i. I festmiljö där alkohol ofta är inblandad, förekommer sexuella trakasserier kontinuerligt i min umgängeskrets. “Det var inte meningen, jag var full” är en ursäkt jag har hört otaliga gånger. Jag har också varit med om någon som hävdat att hen inte minns gårkvällen, vilket är en värdelös ursäkt.

Jag är trött på att hålla tyst, jag är trött på att skämmas. Alla händelser jag hållit för mig själv, i tron om att det var mitt fel. Tron om att mina kläder givit sexuella signaler. Jag vill inte längre leva med den ständiga rädslan för att bli horstämplad.

Kenneth Myntti skriver ledaren Skamligt sända snopp som snap (Österbottens tidning, 17.11 2017) ur ett relevant perspektiv. Han skriver om #meetoo-kampanjens påverkan på samhället. Jag håller med Myntti i hans åsikt om att föräldrar bör ta upp problemet med sina barn. Myntti menar att #meetoo-kampanjen har gjort att ett så tabubelagt ämne öppet vågar diskuteras, vilket leder till att utsatta vågar dela med sig av sina upplevelser.

Med hjälp av kampanjen håller de utsatta ihop på ett nytt sätt, eftersom det är lättare tillsammans med andra. Det finns ofta en skamkänsla hos en del som varit med om sexuella trakasserier. Skammen finns i huvudsak hos kvinnor och orsakas av den snedvridna bilden på den stereotypa lugna, lilla flickan som inte får ta plats.

#meetoo-kampanjen och finlandssvenska #dammenbrister har hjälp mig mycket, och idag känner jag ingen skam. Det var inte mitt fel, bara för att jag hade på mig tighta jeans. Det var inte heller mitt fel när jag fick oönskade intima beröringar då jag hade druckit för mycket. Jag sa egentligen aldrig nej och kämpade inte emot, men det var inte mitt fel eftersom ingen frågade mig: Jag sa inte ja. Utan den här kampanjen skulle jag varken våga skriva eller prata om mina egna upplevelser.

“Nakenbilderna, kraven från killarna, hoten och repressalierna, försöken att locka de unga tjejerna till handlingar som de hade ångrat under resten av sina liv” uttrycker sig Myntti i sin text, vilket är en konkret beskrivning av vad som förekommer på sociala medier.

Förra veckan chattade jag med en pojke, som omgående frågade efter nakenbilder. Jag avvisade honom gång på gång, och svaret löd: “Okej förlåt då men vet du någon som är lite horig av sig som kanske skickar?” Det var egentligen efter det meddelandet jag vaknade upp till verkligheten och insåg att vägen till jämställdhet är lång. Vi ska inte leva i en värld där kvinnans roll är att tillfredsställa mannen på hans villkor.

Ofantligt många kvinnor har delat med sig av sina historier, men jag lägger hellre fokus på de kvinnor som inte vågar berätta. Med mina egna erfarenheter av skam på grund av sexuella trakasserier, vill jag nå ut till osäkra flickor som inte vågar agera. Omständigheterna har ingen betydelse. Inget är okej utan alla inblandades samtycke.

Jag tycker också det är viktigt att inte generalisera alla män, det finns naturligtvis många som aldrig skulle trakassera någon sexuellt. Många drar alla män över samma kam, vilket blir en kollektiv bestraffning då långt ifrån alla är förövare. Precis som Myntti skriver i sin text, är det inte viktigt att peka ut enskilda syndabockar. Det är samhället och systemet som måste förändras.

Acceptera inte tjat i sexuella sammanhang, det är inte okej. Kräv en förklaring om någon använder sig av argumentet “kom igen, bara lite”. Finns det inget samtycke är det inte okej med det där “lite”. Vi medsystrar måste hålla ihop, tillsammans klarar vi allt.

Isabelle Kulla, andraårsstuderande vid Topeliusgymnasiet i Nykarleby