Topeliorden

Jag ser mig själv som ganska hövlig, iallafall hövlig nog för att förstå att man hälsar på folk man känner, respekterar sin äldste och säger tack för maten innan man går från bordet, för det mesta iallafall. Ansvaret för uppfostran ligger hos föräldrarna eller vårdnadshavarna, det är deras uppgift att visa gott exempel för sina barn och lära dem hur man uppför sig i livets situationer. Men ibland så går uppfostran lite åt skogen. Vissa föräldrar bryr sig inte om barnens skolgång, är arbetslösa, dricker och är i allmänhet väldigt ointresserade av att lära sina barn om livet och hur det fungerar. Resultatet blir oftast en människa som inte förstår eller vet vad denne ska göra och går då efter vad andra säger och tycker, en skör varelse. Så vad händer då när detta sker?

Boken Monster, utkommen 2017, som är skriven av Leif Eriksson och Martin Svensson berättar om Joakim Lundells liv och hur han har gått igenom det här, från en pojke med ett underutvecklat ordförråd, till en problemskapande tonåring, till deltagare i Kungarna av Tylösand, till känd youtuber och nu en av Sveriges största influencers och DJ:s. Jag själv började titta på hans videor runt 2015 när han ännu höll på med pranks tillsammans med sin flickvän Jonna Lundell, och hans historia är på ett sätt gripande när jag själv har sett hur han har förändrats över åren då jag ändå visste lite grann om honom innan jag började se på hans videor men inte lika aktivt som efter 2015. Jag tyckte ärligt att Joakim bara var ett ouppfostrat as som knarkade dagarna i ända och att Jonna bara var med honom för pengarnas skull, för vilken sund kvinna älskar en man som kletar låtsasbajs i håret på henne samtidigt som de filmar det och kallar det humor. Men nu när jag har läst boken om hans liv så börjar jag lite förstå varför han gjorde allt det där oanständiga och varför han kände sig tvungen till att göra de saker han gjorde. Han ville inte vara ensam och det är något som boken går fram och tillbaka på.

Det hela börjar när han hamnar på familjeboendet i Ödeshög där han berättar hur rädd han kände sig när han inte hade någon famn att springa och gömma sig i. Jag började undra när jag läste boken om det inte redan här hade gått alldeles för långt. För det där familjeboendet var nog allt annat än en familj. Jag får läsa om hur pappan i familjen skiljer på fosterbarnen och sina egna biologiska, att Joakim blir ivägschasad när han gråter. Är det verkligen så en tioåring ska behöva leva? Utan några som helst känslomässiga band och alldeles ensam?

Det är också ungefär här som jag börjar fundera över mina tankar som jag har haft om Joakim under de senaste åren, över hur jag tyckte att han var en riktigt svinig kvinnohatare med varken skam eller heder i kroppen, om hur trångsynt jag kanske var. Att ha haft en dålig uppväxt är väl kanske inget som ursäktar hans dåvarande beteende, hans tatueringar på armen där det klart och tydligt står “I <3 HOES” och “I <3 VODKA”, men det har nog något med det att göra. I boken märks det ganska tydligt att det han gör mest är ett rop på hjälp. Den blogg han skrev efter att kändisskapet från Kungarna av Tylösand höll på att dö ut beskriver han som något han gjorde för att få uppmärksamhet och för att behålla fansen. “Det blev allt svårare att provocera och få följare att stanna. De spelade liksom ingen roll hur mycket värre jag försökte skriva eller bete mig. Och det var då jag kom på det. Jag skulle runka i bild. Varje dag i ett års tid skulle jag filma mig själv när jag runkade på ett nytt sätt, och sedan lägga upp det på bloggen och kalla det för ‘Dagens Runk’.” – Monster, sid. 178. Jag kan inte rå för att tycka synd om honom, även om han beter sig väldigt oetiskt. Samtidigt berättar han också att efter att Dagens Runk tagit fart fick han över 90 000 unika besökare på sin blogg varje dag, och att de flesta av dem var unga pojkar, förmodligen likadan som han, utstötta och trotsiga.

Jag läste boken från början till slut på en enda kväll samma dag som jag fick den och började diskutera med mig själv om vad den väckt inom mig. Jag är annars ingen empatisk eller känslomässig människa men det finns ändå något sorgset men också ilsket inom mig. Ledsen för att Joakim inte fick den hjälp han behövde i tid så att alla fasor inte skulle ha behövt ske, men mest rasande för att hans egna mamma traumatiserat honom med sina handlingar och ord. I tanken ställer jag mig upp från soffan och framför mig står Joakims mamma. Jag lägger båda mina händer på sidorna av hennes huvud och håller om det medans jag våldsamt skakar om det. “Vad är det för fel på dig!?” skriker jag. “Varför gjorde du sådär!? Du är hans mamma och ska uppfostra honom till en fin och snäll pojke! Inte traumatisera honom.” Men det var bara i tanken, för i verkligheten så satt jag kvar där i soffhörnet med den färdiga boken framför mig, utan att kunna göra någonting.