Under de senaste dagarna har mitt flöde på sociala medier fyllts med hashtaggen #metoo. På Facebook, Twitter och Instagram kommer kvinnor ut och berättar sina historier. Berättar om det som kan ha legat och tryck över bröstkorgen i flera år och berättar om det alla kvinnor, ja jag vågar nog säga alla kvinnor, har upplevt: sexuella trakasserier.
Det konstiga med sexuella trakasserier är att alla kvinnor har varit med det men ingen känner en våldtäktsman.
För verkligheten är den att ända sedan lågstadiet har det pågått och jag är under inga omständigheter unik. Detta händer flickor, damer, tanter, kvinnor i alla åldrar. I dagis fick jag lära mig att kärlek alltid börjar med bråk och jag blev van med synen hur pojkarna sprang efter flickorna och ville pussa dem. I högstadiet drog pojkar i mina bh-band och frågade hur det ser ut mellan mina ben. I matbutikens kassakö har gamla gubbar tryckt sig upp längs mig och jag har panikslaget undrat om det är oartigt att säga ifrån. Efter jag fyllt 18 har jag känt svettiga händer stryka sig ner längs min rygg när jag haft fullt upp med att dansa med mina vänner. Jag har blivit visslad efter på gatan. Fått blickar. Kommentarer. Opassande förslag. Och varje gång jag har funderat vad jag gjort för fel. Hade jag för lite på mig? Log jag för mycket? Försökte han kanske bara vara trevlig när han gned sig längs mig? Och känt skuld. Känt mig äcklig och billig.
När en man tagit för sig av min kropp utan mitt tillstånd har jag inte vetat hur jag ska bete mig. Jag har som ung kvinna blivit lärd att vara artig och inte ställa till med en scen. Uppföra mig, veta min plats och anta att jag överreagerar. Det var ju inte så farligt, ingen kom ju till skada, eller hur? Han kanske bara ville prata litegrann? Tyckte jag var fin men inte visste hur han skulle säga det?
Som man kan jag förstå att det kan vara svårt att förhålla sig till denna hashtagg och första instinkten är väl att skrika ”men inte alla män!” Det har jag aldrig sagt. Ingen tror att alla män hatar kvinnor. Ingen tror att alla män våldtar. Men efter år av att min kropp inte fått vara min egen är det inte konstigt att jag knyter min hand extra hårt om telefonen när jag går ensam på kvällen och möter en okänd man.
Det sorgliga med #metoo-hashtaggen är att det återigen är kvinnor som kommer ut och berättar, organiserar och protesterar. Måste återigen berätta att det inte är okej att någon annan tar för sig av min kropp, att jag inte vill ha dina händer på min rumpa när jag dansar med mina vänner. Och jag är så trött på att vara rädd och känna skuld och veta att detta händer kvinnor dag ut och dag in utan att någon man säger ifrån. Tänk på att detta händer din granne, din mamma eller ditt barn. Hur skulle du reagera om du får reda på att någon har sexuellt antastat någon av kvinnorna du känner? Vad är det för skillnad på dem och den unga tjejen vars rumpa du strök där på dansgolvet? En liten tankeställare.
Jag hoppas att du som är man och läser detta, ja just du, skulle ta ditt ansvar. Jag vill inte tro att du har trakasserat eller skadat någon, men säg åt din vän när han beter sig opassligt, skratta inte åt sexistiska skämt när du är med dina kompisar, inse vad ordet NEJ betyder och framförallt: Det är inte flickorna som ska lära sig att inte bli våldtagna, det är pojkarna som ska lära sig att inte våldta.
Facebook
Instagram
Skolans Hemsida
”det är pojkarna som ska lära sig att inte våldta.”
Hur stor andel av finländska män blir åtalade och dömda för våldtäkt?
I vilket annat sammanhang kunde man generalisera på det där sättet och beskylla 50% av befolkningen för något?
I alla andra sammanhang skulle det kallas för värsta sortens rasism.
”Det är inte flickorna som ska lära sig att inte bli våldtagna, det är pojkarna som ska lära sig att inte våldta.,”
Jag tror du, Fred Flinta missar poängen. Dethär är min tolkning av texten: blir en kvinna våldtagen i dagens samhälle kan många beklagligt nog ge henne skulden. Men egentligen så är det den som våldtar som borde bära hela skammen. Det är inte offrens fel att de blivit våldtagna. Sedan är ju grundproblemet att majoriteten av alla våldtäktsmän är just män.
Hej på dej Fred Flinta! Det är tyvärr så att det är en klar majoritet män som utför sexuella övergrepp på kvinnor, om du vill ha siffror och statistik på detta kan jag rekommendera Statistikcentralen i Finland (http://www.stat.fi/til/polrik/2013/polrik_2013_2014-04-02_kat_001_sv.html) eller i hur det ser ut i Sverige (https://www.bra.se/brott-och-statistik/statistik-utifran-brottstyper/valdtakt-och-sexualbrott.html) Det är lika hemskt och fel om en man blir sexuellt utnyttjad av en kvinna, men det är inte ett strukturellt problem på samma vis som det våld kvinnor utsätts för av män. Dessutom är det långt ifrån alla våldtäkter som ens kommer till polisens kännedom, och ännu färre som faktiskt döms, tyvärr. Jag tror att det är rätt väg att gå att lära pojkar respektera kvinnor (och varandra förstås) redan från början, istället för att lära flickor att täcka in sig själva, vara rädda och försiktiga runt män hela sina liv!
Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig för att inte få 50% av alla svenskkunniga, och några till, emot mig. Naturligtvis ska alla kvinnor och flickor själv få sätta sina gränser, eller egentligen inte ens behöva sätta gränser, för de ska vara självklara.
Men…
Vårt samhälle, ja vårt släktes fortbestånd, hänger på att parbildning sker i något skede av tillvaron. Under uppväxten förutsätts vi förkovra oss i konsten att påkalla det motstående könets intresse, och alltså göra dem uppmärksamma på vårt intresse. I början kan det gå fel, men nånstans vid uppnådd myndighet väntas man ha uppnått behjälplig färdighet i det som kallas flirt. Man bör också ha lärt sig förstå när intresset upplevs oönskat, och därvid dra sig tillbaka. (Senare i mogen ålder har jag fått höra att jag dessutom hade varit för försiktig, man SKA vara litet påstridig..). Men, nu kommer vi till frågan; hur ska man kunna visa sitt intresse, när man från den pågående debatten kan avläsa att inte ens uppskattande blickar är tillåtet?
Okay; unga flickor kanske inte vill få uppskattande blickar av en ”gubbe”, (Epitetet användes om mig, då jag häromveckan frågade en tonårsflicka om hon behövde hjälp. Hon skrek i himmelens sky och föreföll ha fastnat med sin kanot i vassen, men nojsade tydligen bara med sina kompisar) men om blicken bara betyder ”Vad söt du är! Ha en fortsatt bra dag”?
Det är klart att det inte är okay att passa på och fingra i skydd av trängseln i en buss eller att överhuvudtaget bli fysisk med kvinnor man inte känner. I den åldrande mannens perspektiv kan jag inse att jag själv (vid ett fåtal tillfällen) i ungdomlig festyra har betett mig olämpligt, vilket jag förstås inte är särskilt stolt över. Men jag känner också flickor som säger att de uppskattar att bli visslade efter, och jag känner kvinnor som efter några glas klänger på ”allt som går på två ben, utom köksstegan!”
Så; vi behöver lära oss att sätta tydliga gränser, och följa dem, men vi måste också kunna bedöma när det är ett tillfälligt misstag i oförstånd, kunna be om (och få, om fadäsen är lindrig) ursäkt. Klara övertramp måste också tydligt tas avstånd från. Men debatten ska inte heller gå så långt att man behöver ha en känsla av att betraktas som snuskhummer om man ens ser på en kvinna!
Tänker på det här med att: ”debatten ska inte heller gå så långt att man behöver ha en känsla av att betraktas som snuskhummer om man ens ser på en kvinna!”
Vi behöver nog inte vara rädda för att den här diskussionen ”går för långt”, tvärtom måste vi jobba för att diskussionen ens finns, och hålls på rätt spår. När jag läser kommentarer och inlägg i diskussionen nu slår det mig hur otroligt svårt det verkar vara att få (alla) män att förstå det brutala allvaret i mäns kvinnohat som pågått i alla tider, att förstå att män som förövare våldtar och mördar och trakasserar och kränker kvinnor, att förstå allvaret i den här bloggtexten.
Om metoo-kampanjen och diskussionen som pågår nu lyckas få oss män att ta vårt ansvar och se till att vi och våra manliga kompisar ser till att få slut på trakasserierna har vi lyckats ta kampanjen på allvar. Och det är mycket jobb kvar där.
Diskussionen har inte gått för långt, det är helt obegripligt hur kort vi har kommit.
Superbra text Lina! Tack!
Hmm, jo jag förstår vad du menar. Och det är inte flirtandet som är roten till allt ont, klart det ska flirtas! Men det finns en skillnad mellan flirt och påhopp. Kan man inte kan se skillnaden mellan dessa två, ja då ska man nog inte ”flirta” alls. Tack för en saklig kommentar!