Topeliorden

Under en historielektion några veckor sedan ställdes en intressant fråga. Skulle du, som finlandssvensk, anse dig mera finsk eller mera svensk? Det är ingen lätt fråga att svara på. Alla har sin egna, unika nationella identitet. Själv har jag inte funderat mycket på den frågan, men har min identitet haft någon skillnad?

Denna sommar gjorde jag något som jag länge velat göra, jag deltog i DreamHack Summer 2017 i Sverige. För de som inte vet är DreamHack en stor festival med temat dator- och TV-spel, som årligen har ett flertal evenemang i många olika länder. De svenska DreamHack-evenemangen hålls på Elmias mässområde i Jönköping. DreamHack startades i Sverige som ett litet LAN-party mellan kompisar, och har med åren vuxit sig enormt stort. För att ge ett perspektiv på hur otroligt stort DreamHack är hade till exempel DreamHack Summer 2015 totalt 23 285 besökare samt 10 000 bordsplatser för de besökare som ville sitta framför datorn och spela.

Där, mitt i den enorma Elmiahallen omringad av utländska, okända människor, kände jag mig konstigt nog hemma. Mitt intresse i DreamHack kom från faktumet att jag har spelat data- och TV-spel hela mitt liv. Därför kände jag mig hemma i en miljö omringad av andra människor med liknande intressen. Det som huvudsakligen motiverat mig att resa till Dreamhack är mina svenska kompisar, som jag träffat på nätet för ungefär tre år sedan. Vi träffades genom spel och hade gemensamma intressen, och vi blev därför snabbt vänner fastän vi aldrig umgåtts. Sommaren 2017 fick jag äntligen träffa dem, vilket är en upplevelse jag sent kommer glömma.

Ett annat tillfälle jag sent kommer glömma är min skolstart i Topeliusgymnasiet. Det var ett gymnasium i en helt annan kommun, i en okänd stad där jag nu skulle bo på internat, och där mina nästa tre skolår skulle spenderas. Jag kände endast ett fåtal Nykarlebybor, och ingen som delade mina intressen. Mitt första skolår i Topeliusgymnasiet gav mig ändå många nya vänner. Både DreamHack och min gymnasietid har gett mig underbara upplevelser. Jag ångrar inte att jag valde okänd mark över de simplaste alternativen.

Jag har aldrig känt mig 100% finsk eller helt som en Nykarlebybo, och kände mig varken heller särskilt svensk med mina svenska vänner. Men på DreamHack hörde jag hem i mängden, och ingen har slängt Pedersöre-immigranten ut ur Nykarleby än. Efter lite åtanke har jag lärt mig att nationalitet, intressen eller relationer inte avgör vem du är och vart du hör hemma. Det är därför jag under min gymnasietid inte behövt tveka, då jag aldrig känt mig vilsen eller ovälkommen. Jag är stolt över att vara en topelian.