Topeliorden

En kvart kan kännas otroligt lång när man har tråkigt. Det lärde jag mig i högstadiet, där rasterna är cirka en kvart långa. Jag var varken förtjust i eller bra på att småprata i stora grupper, så jag satt ofta i aulan, i ena änden av en lång röd sittpuff prydd med smutsiga skoavtryck och stirrade i väggen, i en bok eller på alla som gick förbi. Samtalen pågick oftast i andra änden av sittpuffen. Ganska snabbt utvecklade jag en liten vana. Andra rasten satt jag och studerade gymnasieeleverna när de köade till matsalen. Antagligen upptäckte ingen att jag satt och spionerade. Mitt lilla spionage var egentligen ganska oskyldigt och grundade sig på en enda sak: jag beundrade dem. Inte som idoler, eller som något fascinerande hemligt sällskap, utan mer som någon sorts förebilder. De gjorde ingenting särskilt i matkön. De stod inte och knuffades, eller trängdes, eller svor, de stod helt enkelt och köade. Av någon anledning tyckte jag att de såg lyckliga ut. De utstrålade självsäkerhet, som om de visste precis vad de gjorde och hade hela framtiden planerad. Allihop verkade så unika och självständiga, medvetna om vem de var och måna om att vara sig själva. De gick inte att dela in i rökare, bönder, fjortisar och vanliga människor. Det fanns ett lugn och en acceptans runt om dem. Jag kunde inte låta bli att önska att jag en dag skulle bli som de.

Nu låter det kanske som att jag satt och önskade att jag var långt borta varje rast genom hela min högstadietid. Det gjorde jag inte. Problemet var att jag tyckte om skolan, men gick i högstadiet, platsen där majoriteten, i alla fall i en viss ålder, är av motsatt åsikt. Att tycka om en plats man tillbringar sex timmar på varje dag låter inte onaturligt, men det kändes som om jag hade en starkt avvikande livsfilosofi somliga dagar. De dagarna satt jag och spionerade på gymnasieelevernas köbildning och önskade att jag också skulle få komma till ett bättre ställe en dag. Andra dagar kunde jag sitta och prata med en kompis, önska att högstadiet aldrig skulle ta slut och att andra stadiets utbildning aldrig skulle skilja oss åt. Det gick som det gick för alla högstadieelever före mig: vi gjorde våra val, alla önskningar gick inte i uppfyllelse och den förberedande fas som kallas högstadiet tog slut.

Nu är jag en av de köande gymnasieeleverna. När jag köar känner jag mig sällan självständig, målmedveten och ofattbart lycklig. Snarare hungrig, stressad och allmänt förvirrad, en del av en stor grå massa som långsamt rör sig mot sitt största mål i livet: lunch. De jag iakttog kände antagligen det samma. Men jag kan inte påstå att jag är besviken, för jag har kommit till ett bättre ställe. En annan värld. Jag glorifierade uppenbarligen saker en aning när jag satt på den långa röda sittpuffen med skoavtryck och drömde om ett liv efter högstadiet. Drömmarna var rosaskimrande. Men vad är det för vits med drömmar som inte är lite rosaskimrande? Realistiska drömmar är inte drömmar, de är framtidsplaner. Framtidsplaner är en förväntning som finns i verkligheten, drömmar är en möjlighet, en hemlig tankevärld. Jag trodde inte heller att jag helt magiskt skulle bli en självständig individ med en framtidsplan sammanfattad i tio punkter, jag visste att det rosa skimret bara existerade i min fantasi. Nej, det var lugnet och acceptansen jag sökte, och de fanns också utanför min fantasi. De existerade mitt i all förvirring.

Sittpuffarna hade klätts om med ljusgrönt tyg och hade färre skoavtryck, golvet var lika brunvitt som vanligt. Jag gick som på moln genom högstadiets aula mot matkön. Det var min första dag i gymnasiet, och det hade aldrig känts så bra att gå genom aulan till matsalen. Alla dagar efter det var det bara en rutin, men en känsla hänger fortfarande kvar. Känslan av att vara en aning osårbar. Eller kanske att vara trygg. Egentligen är det känslan av att höra ihop med en grupp människor som gjort samma val som jag. Den ängsliga högstadieförvirringen har blivit en skruvad gymnasieförvirring. Tack, sittpuffen. Du var en bra sittplats när jag behövde det och en bra grund för drömmar.