Topeliorden

Varför skulle man göra det lätt för sig när man göra det komplicerat?

Ofta väljer jag den där långa, krokiga och smala stigen istället för den raka breda motorvägen. Jag gillar helt enkelt att utmana mig själv och jag gillar inte att vara “mainstream”. Visst kan du köra fort på en motorvägen jämfört med på den krokiga smala stigen.  Fartvinden viner i håret och livet känns lekande lätt. Plötsligt har du kört förbi målet och blir tvungen att göra en U-sväng. Det är inte alltid så lätt att vända om när det hela tiden kommer mötande trafik. Det är också större chans att det händer en olycka om man dundrar fram i 120km/h. Tänk om du fick soppatorsk på motorvägen, det skulle verkligen få katastrofala följder.

Vissa stigar kan ibland göra att du blir tvungen att bli en bergsbestigare. Stigen du vandrar på blir bara brantare och brantare medan bränslet sinar. Då kan det vara bra att ha ett rep som du kan hålla dig fast i. Repet fungerar som en verklighetsförankring.

Ibland krävs det att du måste klättra upp för Mount Everest och det gör att allting känns hopplöst. Du har för dåliga skor och ingen energi. Allt negativt gör att du vill ge upp. Samtidigt finns vetskapen om att med mycket envishet kan det gå att ta sig upp på berget.  

Motivationen dvs. bränslet är viktigt både på motorvägen och på den krokiga stigen. Utan motivation kommer inget att lyckas. Ibland kan det vara bra att ta en paus på en klippavsats och pusta ut. Kolla på utsikten eller äta lite bär som kanske finns vid sidan av stigen. Efter pausen har energiförrådet fyllts på och du är redo att börja klättra igen.

Tyvärr kan repet brista, det kommer en ravin eller så tappar du fotfästet och med en duns är du nere vid foten av berget igen. Tårarna rinner nerför dina kinder och du känner dig helt värdelös.  Fast allt arbete har gjorts förgäves så är det okej att falla, det är okej att misslyckas. Du är inte värdelös hur många gånger du än skulle ramla. Att du inte  ens klarar av att bestiga det där berget som enligt dig själv bara är en fjuttig liten kulle, men det är ändå okej. Det är också okej att våga be om hjälp när du sitter där på marken framför berget och känner dig helt värdelös. Till råga på allt ramlar stora stenar från raset över dig. Nu är du helt villig på att ge upp. Nu behöver du hjälp.

Någon som kan hjälpa till med att plocka bort de stora stenarna som pressar dig mot marken.

Någon som säger att det blir bra igen.

Någon som borstar bort smutsen från dina kläder.

Alla kan vi behöva den där Någon ibland. Någon är en viktig person som vi alla kan vara. Ibland kanske vi inte heller vet om att vi har varit Någon. Jag hoppas att vi omedvetet har gett en hjälpande hand och fått upp en person på fötter igen. En person som kanske varit länge nere i en djup dal. Personen som behövde din hjälp är dig evigt tacksam.

Markens hårdhänta kram kan ha orsakat benbrott eller en hjärnskakning, men ett brutet ben kan lagas. Kroppen och huvudet återhämtar sig sakta men säkert. Det är både fysiskt och psykiskt jobbigt att ramla ner för ett berg. Du kommer att återhämta dig och du har Någon vid din sida.

Det bästa valet är som sagt inte alltid Autobahn men det vissa gånger är det inte heller lönsamt att klättra uppför en brant klippvägg. Klippväggen kan orsaka mer skada än nytta. Tyvärr finns det inte alltid ett val, med kan finnas ett byggarbete på motorvägen så man leds in på den där krokiga stigen. Oavsett vilken väg man väljer så blir det troligtvis bra till sist.