Topeliorden

När jag var liten, fanns det två saker jag verkligen inte ville att skulle hända mig. Den första var att jag absolut inte ville ha glasögon. Jag minns faktiskt inte varför jag tyckte att det verkade så hemskt. Troligtvis var jag bara liten och rädd för förändringar. Den andra var att att jag inte ville bli laktosintolerant. En av mina klasskompisar var nämligen det; att behöva äta speciell glass och dricka speciell mjölk verkade som ett fruktansvärt öde när jag var åtta år. Så här i efterskott var det ganska löjliga rädslor. Borde jag inte ha oroat mig för lite större saker? Krig, döden eller eldsvådor? Men åttaåringar är sällan logiska och ofta egoistiska, och det gällde mig också. Tack och lov finns det något som kallas mognad. Den drabbar ofta barn under hela deras uppväxt. En del drabbas hårdare än andra.

En av mina önskningar slog faktiskt in. Jag blev inte laktosintolerant. Jag blev glutenintolenrant, eller rättare sagt, jag fick celiaki. I grova drag betyder celiaki att jag inte kan äta produkter med de inhemska sädesslagen i. Där ingår allt från bröd och pasta till vissa godissorter. Mitt åttaåriga jag hade aldrig hört talas om gluten, men om jag hade skulle glutenintolerans troligtvis ha placerat sig högre på mardrömslistan än laktosintolerans. Och ja, jag fick glasögon. En av mina kompisar som också har glasögon anser att jag är praktiskt taget blind. Det stämmer inte, men jag skulle aldrig gå hemifrån, och helst inte heller nerför en trappa i skum belysning utan dem.

Sett från mitt åttaårsperspektiv befinner jag mig alltså på bottnen. Allt jobbigt som kunnat hända har hänt. Tyvärr stämmer det inte längre. Idag har jag insett att det finns många mycket värre saker som skulle kunna hända och har hänt. Mognaden har slagit till igen; även om det inte är något drömtillstånd att ha glasögon och celiaki, så är det inte något mardrömstillstånd heller. Det är småsaker! I-landsproblem! Jag lider inte av att ha glasögon. Jag ser bra med dem, och faktum är att jag tycker om dem. Listan över fördelar med glutenfri mat blir lika lång som den med nackdelar. Mitt åttaåriga jag kan slänga sig i väggen, för det var inte så hemskt som jag trodde. Livet är kanske lite orättvist, men det är bara om jag börjar klaga över det, eller försöka förtränga det, som jag får bottenkänning.