Topeliorden

Teknologin och de sociala medier som vi idag har möjlighet att använda oss av är på många sätt en mycket positiv sak som hänvisar till ett framtida välutvecklat samhälle. Dock finns det många, däribland jag, som känner att dessa sociala medier istället ofta blir en tillflykt eller gömställe och istället gör att vi blir oåtkomliga och osociala i det verkliga livet.

Dagens samhälle är till stor del uppbyggt av sociala medier. Vi har instagram, snapchat, twitter, facebook etcetera… Och sociala medier är väl inte någonting dåligt? Teknologin människan har utvecklat idag är fantastisk! På några minuter kan du veta vilket väder vi får idag, ta reda på dina läxor, boka en resa eller prata med en vän du inte träffat på flera år. Möjligheterna är oändliga.

Dock känner jag, som en f.d. mobilberoende, att dessa sociala medier istället gör oss osociala. För två år sedan kunde jag inte lämna mitt rum utan min mobiltelefon. Hade jag den inte i min ficka kändes det alltid som att någonting livsnödvändigt saknades. På nätterna satt jag uppe efter tolvslaget med min dator eller telefon. På dagarna kunde jag sitta i evigheter och skrolla igenom mitt twitterflöde i väntan på uppdateringar. Jag längtade efter rasterna i skolan när jag kunde kolla snapchat. (Jag har alltid varit alldeles för feg för att våga använda min telefon under lektionstid – det känns respektlöst.)

Efter ungefär ett halvår av dessa vanor sade min kropp emot och jag blev helt plötsligt alldeles utmattad. Eftersom internet gjorde att jag sov ungefär tre-fyra timmar per natt blev jag jättetrött och orkade inte med någonting längre. När jag kom hem från skolan somnade jag direkt och det tog all min viljestyrka att orka göra mina läxor.

Efter någon månad eller så insåg jag att det här måste få ett slut. Det var också kring den här tiden som snapchat slutade fungera på min telefon, och bra var nog det… Jag raderade mitt instagramkonto och slutade helt med att logga in på andra sociala medier som twitter, tumblr och facebook. Jag gick och lade mig klockan tio på kvällarna och började istället läsa så mycket böcker jag bara kunde, ett stort intresse som skjutits åt sidan på grund av mobilberoendet.

Det tog sin tid, men jag lärde mig att inte ta fram min telefon så fort jag kände mig obekväm. Jag lärde mig att stänga av notiser när jag skulle läsa till ett prov. Men framför allt lärde jag mitt hur otroligt jobbiga mobilberoende personer kan vara. Nuförtiden har jag övergått till att vara den där irriterande personen som aldrig svarar när någon ringer, och som svarar på textmeddelanden fyra timmar efter att avsändaren skickat dem. Och det av en (enligt mig) god anledning.

När jag hade lagt undan min telefon och tittade runt omkring mig såg jag till min förvåning att nästan alla andra satt framför sina egna telefoner. Och det var där det började. För det första insåg jag att jag definitivt inte var det enda som var/varit beroende av min mobil. För det andra att personer som svarade på textmeddelanden inom tjugo sekunder var praktiskt taget onåbara i verkliga livet. Och jag hade förstås varit likadan.

Telefonberoende är någonting man idag ser överallt. Det går inte längre att ha en konversation med någon utan att hen sitter fastklistrad framför en skärm. Och helt ärligt känns det ibland som att det jag har att säga inte alls är lika intressant som bilden på din väns-kusins-pojkväns lunch. Har man i dagens samhälle inte konton till alla sociala medier leder det lätt till att man känner sig ensam.

Men vad är då lösningen? Skaffa alla sociala medier och häng med på trendtåget? Få andra att radera sina konton? Nej, ingen av dessa alternativa lösningar är varken rättvisa eller möjliga att åstadkomma. Men kanske går det att vänta tills lektionen är slut innan man svarar på textmeddelandet, och kanske måste man inte ta fram telefonen sekunden man inte har någonting att göra.

Dagens teknologi och de sociala medier som finns tillgängliga är någonting mycket bra och lättåtkomligt. Men om man inte aktar sig leder detta paradoxalt till att våra sociala medier gör oss osociala. Än till denna dag spenderar jag ibland många timmar i sträck på sociala medier, så länge det inte går överstyr. För i slutändan är det utanför skärmen som det verkliga livet sker, och jag önskar att flera personer nu som då skulle vilja besöka den här fantastiska platsen som kallas verkligheten.