Topeliusgymnasiet i Nykarleby

Emma Löfdahl

Språkets möjligheter

10 sep , 2016, 17.20 Emma Löfdahl

 

En dag här i veckan när jag gick från skolbussen började jag mitt i allt tänka på hur bra jag har det som fått möjlighet att lära mig fyra språk. Jag kan svenska, finska, engelska och tyska. I alla fall till någon grad. Dessutom har jag ju min dialekt, så egentligen kan man säga att jag kan fem språk. När jag riktigt tänker efter finns det mycket annat som kan räknas som språk. Det finns ju teckenspråk, kroppsspråk och musik och konst går ju också att se som något sorts språk.

Språk är ett sätt att kommunicera med varandra och det kan förmedla så många olika sinnesstämningar, tankar, idéer, åsikter och drömmar. Jag förundras lite av språkets möjligheter och på ett sätt känns det lite underligt att jag kan bli så exalterad över något så enkelt, men ändå så komplext som språk. Just nu fascinerar språkets varande och allt det går att göra med det, mig otroligt mycket.

Jag läser både engelska, finska och tyska i skolan, förutom modersmål då. Språk är bra och det kan betyda så många möjligheter, dörrar kan öppnas och språkbarriärer kan försvinna. Men ibland kan det vara oerhört jobbigt att lära sig. Jag minns att jag i lågstadiet tyckte att engelskan var det svåraste ämnet i hela världen och jag minns hur frustrerad jag blev över den ologiska stavningen. Jag övade och övade och övade, och ändå fick jag inte så bra betyg som jag skulle ha velat. Nuförtiden är jag mycket bättre på engelska, mest tack vare att jag har börjat se serien Doctor Who (på engelska, utan textning) och har några bokserier som jag enbart läser på engelska.

Att läsa böcker är, åtminstone för mig, ett av de bästa sättet att lära sig språk. Under förra skolåret samt sommarlovet före tragglade jag mig igenom alla sju Harry Potter-böcker på finska och utan några större ansträngningar blev faktiskt min finska mycket bättre. Den är inte bra än, men den är bättre.

Just nu håller jag på och läser tre böcker. En på svenska, en på finska och en på engelska. Den finska boken läser jag med baktanken att det på något vis ska förbereda mig inför studenten. Den svenska läser jag för att vi så att säga måste, för det ingår i moddekursen. Den engelska boken började jag faktiskt läsa efter att jag skrivit en essä i engelska som förberedelse inför studentskrivningarna. Vi fick välja mellan några olika essäuppgifter och jag valde en som gick ut på att skriva en bokrecension som skulle få läsaren intresserad av att läsa boken i fråga. När jag kom hem den dagen sneglade jag på boken jag skrivit om länge och väl. Jag försökte intala mig själv att jag absolut inte hade tid att börja läsa ännu en bok men jag kunde bara inte låta bli att läsa om boken som jag skrev min essä utgående från. Jag har läst den två gånger tidigare och den är så underbar.

Jag blev väldigt nöjd med essän, inte för att jag fick bättre poäng på den än jag fått på mina tidigare engelskaessäer. Nej, jag är så nöjd eftersom jag tydligen skrev så bra så vår engelsklärare Mattson tyckte att han skulle vilja läsa den där boken. Och ja, om någon är nyfiken heter boken, som jag babblat om i ganska många meningar nu, The Lies of Locke Lamora och är skriven av Scott Lynch. Jag älskar språket som författaren använder sig av.

Böcker är underbara, det är språk också. Det finns så mycket man kan förmedla med hjälp av språk. Det är kanske därför som jag skriver.

En kommentar

Kommenteringen är stängd.