Topeliorden

Jag minns min egen gulnäbbsintagning ifjol. Jag minns hur lärarna dagen innan försäkrade oss om att det inte skulle hända något farligt, och att om det hände, så skulle det omedelbart stoppas. Jag var nervös i alla fall. Naturligtvis trodde jag på vad de sa, men ändå… det var ju en dag som gick ut på att försätta ettorna i pinsamma situationer eller liknande. När jag kom hem var jag däremot på riktigt gott humör. Vi hade haft ganska kul när vi sprang omkring på gräsmattan i våra sopsäckar, blöjor och ansiktsmålningar och lekte lekar. Trots att jag hade haft det trevligt kände jag ändå att jag inte ville planera det nästa år. Visst, det är en tradition, men att planera hur andra ska dansa på scen med ögonbindel inför hela skolan, som vi fick göra, kändes lite fel. Det fanns bättre lämpade personer för uppgiften.

När våra grupphandledare i år meddelade att det var dags för oss studerande att samla ihop en planeringskommitté kom det ganska snabbt fram att det inte fanns speciellt många intresserade. Eller för att vara helt ärlig; ingen var intresserad av själva planeringen. Ingen var heller intresserad av att vara ansvarig för något. De flesta ville se en gulnäbbsintagning och några ville måla näsor eller ha liknande uppgifter. På grund av den begränsade tillgången på frivilliga blev planeringsgruppen ihopsatt av ett antal “frivilliga” tvåor med tidigare erfarenhet av planering. Vi ställde upp för bara att någon måste göra jobbet. Hellre det än att hela gulnäbb skulle floppa. I den gruppen ingick jag, som från början inte tänkt vara med. Naturligtvis kunde jag ha vägrat vara med och planera, men samtidigt, varför missa sin chans? Är man med och planerar har man möjlighet att stryka det som inte var kul året innan. Förändringar måste kan bara komma inifrån.

Jag erkänner. En kort stund trodde jag faktiskt att vårt gulnäbb skulle gå åt skogen. Vår planeringsgrupp bestod av “frivilliga”. Intagningen skulle vara hälften så lång som tidigare år. Om det var något vi inte saknade så var det restriktioner från lärarna och förväntningar från de äldre eleverna. Men vi hade bestämt oss för att fixa en bra intagning, så det var bara att börja planera. Vi hade tre dagar på oss att knåpa ihop ett preliminärt program, så vi listade alla roliga lekar vi kom på eller googlade fram. Sedan sållade vi bort de som var tråkiga, opassande och dömda att misslyckas. Helt plötsligt hade vi ett roligt program. Jag kände mig inte “frivillig” längre utan frivillig på riktigt. Det här skulle bli bra. Det var bara att köra. Jag undrar hur jag ens kunde tro att det skulle misslyckas -för det är inte svårt att få ihop ett kul program. Man bara stryker allt som inte är kul.

Jag hoppas att alla ettor, även kallade gulnäbbar, hade en rolig fredag förmiddag. Jag hoppas att ert mål är att ordna en ännu bättre för nästa års ettor.