Topeliorden

Igår utlystes skolfred.

Temat för det här skolåret är ”alla är lika värdefulla”. För mig är det en självklarhet att alla är lika värdefulla, men jag förstår att det måste betonas. Dels för att viktiga poänger inte kan betonas för mycket. Dels för att jag många gånger har insett att meningen: alla är lika värdefulla, inte är lika självklar för en del andra som den är för mig.

Mobbning och rasism är exempel som visar att det finns människor som inte förstår att alla är lika värdefulla. Men det blir bättre, i alla fall tror lilla naiva jag på att världen hela tiden blir bättre och att fler och fler hela tiden inser värdet i att alla är olika. Unika. Det finns så mycket som vi kan ge varandra tack vare våra olikheter. Jag hoppas att också skolfreden kan bidra till att världen hela tiden blir en lite bättre plats. Tillsammans kan vi göra världen bättre.

Jag har gått i skolan mer än halva mitt liv. För det mesta tycker jag om det. Det är roligt att lära sig. Men det är ju också så mycket mer. Så stor del av mitt, och många andras, sociala liv utspelar sig och utvecklas i skolan och vi tillbringar så stor del av vår vakna tid i skolan. Därför är det ju viktigt att alla mår bra. Skolfred är en fin sak att utlysa.

Det här är mitt tredje, och sista, år på Topeliusgymnasiet. Under mitt första år vad temat för skolfreden ”starka tillsammans”, under mitt andra vad det ”mångfald” och nu: ”alla är lika värdefulla”. Det är fina teman.

På ett sätt tycker jag att det var lite mysig att samlas alla på hela skolområdet, precis som vi brukar, för att fira skolfred tillsammans. Fast vi alla, från ettan till nian plus gymnasiet, finns på samma skolområde finns det väldigt lite vi gör gemensamt och därför tycker jag att den gemensamma skolfredsutlysningen ger en fin, men tillfällig, gemenskapskänsla.

Det jag tyckte bäst om när vi utlyste skolfred, och det som skapade mest gemenskapskänsla var när vi avslutade det hela med att göra en isländsk vulkan, den klappramsa som isländarna genomförde under fotbolls EM i år. Våra klapp och rop ekade långa vägar, men kanske inte ända till Island. Så som läraren som ledde ramsan ville att det skulle göra.