Topeliusgymnasiet i Nykarleby

Lina Sundell

Att börja räknas som någon som vet något

6 maj , 2016, 08.51 linasundell

 

Hörni!! Det är bara en månad kvar i skolan idag!!  Jag sitter i skolans matsal och äter, samtidigt som någon utbrister orden som nästan får mig att sätta maten i halsen. En månad? Det kan inte stämma. Vi började ju just? Vad hände ? Det känns inte alls länge sedan jag omsorgsfullt stått och valt ut vilka kläder jag skulle ha på mig. På första dagen.  I gymnasiet.  Jag hade planerat, ändrat, hysteriskt ringt bästa vännen och meddelat att jag absolut inte kan börja gymnasiet eftersom jag inte har något att ha på mig. Det var en skräckblandad förtjusning över att ÄNTLIGEN få börja gymnasiet. Eftersom jag överlag tycker om att gå i skola och tycker om att lära mig nya saker, kändes gymnasiet som himlen. Det kändes som att nu börjar jag äntligen räknas som någon som vet något.

Jag hade föreställt mig gymnasiet som en plats där vi skulle räkna kvantfysik på lektionerna, diskutera filosofiska teorier på rasterna eller sofistikerat bläddra i tidningar och diskutera ( och såklart lösa ) världspolitik. Eller kanske spela schack.  Jag måste dock medge att jag var lite rädd för att inte vara tillräckligt smart, eller ha tillräckligt många åsikter. Inte passa in bland de smarta ungarna. Det var lite blandade känslor första gången jag steg genom dörrarna till Topeliusgymnasiet i Augusti ifjol .

Sanningen är att ingen brydde sig i om vad jag hade på mig. Vi spelar oftast kort på rasterna eller diskuterar viktiga saker som veckans matlista. Eller ligger och sover på sofforna i källaren. Kvantfysiken kommer först långt senare i fysikkurs nummer 13. Och inte har jag blivit mycket smartare heller. Under provveckorna hoppas jag som de flesta andra också på att proven råkat brinna upp under natten. Under håltimmarna springer vi och köper glass och godis. Inte särskilt sofistikerat. Men grymt kul.

Gymnasiet var inte den stora, magiska förändringen jag hade trott att skulle ske över en natt. Alla är nog lite rädda den första dagen i gymnasiet över att inte vara en superbegåvad och jättesofistikerad numera gymnasieelev. Eller så var det kanske bara jag.  Men efter att ha gått nästan ett år i gymnasiet ser jag nu en ganska tydlig skillnad. Det är nog inte samma Lina som går ut genom dörrarna i Juni som gick in i Augusti.

Men jag har märkt en rolig sak. Det händer sig allt oftare att vi som är abi18 plockar upp en tidning, bläddrar ett tag och utbrister ” Nämen hör på dethär…”  Kanske det ändå blir något av oss en dag.

Kommenteringen är stängd.