Topeliorden

08:30, vi går in i klassrummet. Jag försöker se vem som står vid katedern, men mina klasskopisar skymmer sikten. Vi sätter oss ner och jag ser på den obekanta mannen som står framför mig. Han ser vänlig och lite nervös ut, jag förstår hans nervositet. Den första presentationen inför klass är jobbig. Han ser sig omkring i rummet, sneglar igenom sina papper, häller upp lite vatten i ett glas, ser sig omkring igen. Alla är på plats, presentationen börjar.  

Reband Khoshnaw, asylsökande journalist från Kurdistan, bosatt i Jakobstad, inleder sin presentation WHO ARE WE med en video bestående av klipp ur hans vardagliga liv i hemlandet innan flykten. Jag förvånas över hur lika, men ändå så otroligt olika, våra liv är. Jag har blivit uppvuxen med att tro att de, där borta i Irak någonstans, ni vet, rider på åsnor hela dagarna och inte gör så mycket annat. Såklart har jag förstått att det inte är så, men det är ändå svårt att få bilden ur huvudet, att faktiskt inse att det finns ett samhälle, en kultur, där, precis som det finns här. Jag positivt överraskad av att se klipp från familjepicknicks, resor till farföräldrarnas sommarstuga, roliga stunder med familj och släkt. De jobbar, de lever livet, precis som vi.

Jag tror att det verkligen var nyttigt för oss alla att få höra en berättelse från insidan. Det är så svårt att idag veta vilka källor som är trovärdiga och tillförlitliga. Jag tror också att det var viktigt att vi fick höra detta från “en av dem”. Att verkligen förstå att vi är på samma sida, vi vill ha samma sak, fred.

Reband Khoshnaw skrev för några veckor sedan en kolumn vid namn Finland är inte Paris i Österbottens Tidning. I den fängslades jag direkt av den första meningen: “Natten Paris attackerades av terrorister visste jag inte om jag skulle sörja de oskyldiga offren, eller de 27 miljoner muslimer i Europa som också blev offer för det som ­hände.” Det är så lätt hänt, att vi drar alla okända, för oss annorlunda människor över samma kam. Men vi gör det inte när det gäller “oss själva”. Vi ser och accepterar skillnaderna, men bara bland eget folk. Vi ser lätt alla muslimer, eller t.o.m. alla människor från Mellanöstern, som ett gemensamt folk, som tror, tycker och handlar lika. Det är de inte. Att tro det är ungefär samma som att tro att alla vi européer tycker lika, och det kan vi ju genast enas om att inte stämmer.

Vi måste komma ihåg att inte sätta likhetstecken mellan flyktingar och Daesh. De flyr dem. De kommer inte hit på semester- de säljer allt de äger och har och flyr. Ingen gör det frivilligt. Försök tänk dig själv, även om det är omöjligt: du kommer till ett nytt land, du har inga pengar, du kan inte språket, du kan kanske inte ens skriva eller läsa på ditt egna språk. Du känner ingen, du är helt ensam. Addera då till människor som kollar dömande på dig, ropar saker med elak ton, folkmurar och protester. Jag håller med om det Khoshnaw sa i sin presentation igår: Det är ingen skillnad på vem personen är; ifall hen behandlas och bemöts som en elak person så är det bara en tidsfråga när hen blir elak.

Vi måste gå tillbaka till den gyllene regel vi lärde oss i dagis; Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Fundera på hur du skulle vilja bli behandlad ifall du själv var i flyktingens sits, och agera därefter.