Topeliorden

Det hänger ett par skor i mitt tak. Ett par gamla fake-converse som jag målat om med textilfärg eftersom jag tyckte att de var så tråkiga. De var ljuslila innan jag målade om dem. Den högra skon är gul och röd, den vänstra är grön och blå. Färgsättningen är en referens till Hogwarts och de fyra elevhemmen. Jag målade dem under sportlovet i nian. Nu hänger de i taket i mitt rum, dels för att de är för små och dels för att det fanns en tom krok i taket som jag tyckte att det borde hänga något på.

När jag hängde upp dem tänkte jag inte så mycket på varför jag hängde upp dem. Jag bara gjorde det. Nu i efterhand har jag börjat fundera om det finns någon mening i det eller om det går att hitta någon djupare innebörd i att skorna hänger där.

”De måste ha tagit fel i affären, Harry Potter, de har gett dig två av samma sort!” säger husalfen Dobby i ett kapitel ur Harry Potter och den flammande bägaren om ett par senapsgula strumpor. Jag gillar hans sätt att se på saken. Vi lever i en värld där normen i många sammanhang är likriktning och att allt ska vara likadant. Men vem har sagt att man måste ha två likadana strumpor på sig? Jag har till stor del slutat att ha likadana stumpor på mig av just den orsaken. För tillfället har jag en gul strumpa och en röd. Det representerar på något vis annorlundaskap för mig, ett positivt annorlundaskap, alla är inte lika och det är något bra. Dessutom tycker jag det är snyggt.

Att ett par färggranna skor hänger i taket hör inte heller till normen och just därför låter jag skorna hänga kvar där. Till skorna som hänger i taket kan jag också dra paralleller till Harry Potter-serien. I den femte filmen, Harry Potter och fenixorden, hittar Luna Lovegood, den karaktär som mest personifierar annorlundaskapet, sina skor hängandes i taket eftersom någon hade tagit och gömt bort hennes skor.

Lunas annorlundaskap är något som fascinerar mig och något jag ser upp till, tänk om alla kunde vara sig själva på samma sätt som henne. Utan hämningar. Det känns så synd att vi hämmas av normer i samhället som säger hur vi ska vara. De flesta normer är icke-verbala, men det finns där likväl. Ingen har sagt att det är onormalt att ha ett par skor som hänger i taket, men ändå är det så.

Jag brottas ibland med tankar om att jag är annorlunda, annorlunda på fel sätt. Inte som alla andra, inte som man borde vara. Det är egentligen ganska dumt att det blir så. För alla är ju annorlunda, egentligen finns det inget som är normalt. Vad är det där borde vara? De flesta har nog brottats med tankar, liknande mina, någon gång. Tankar om negativt annorlundaskap. Varför finns de där när, i alla fall jag, tycker att det är totalt onödigt?

Därför hänger det ett par skor i mitt tak. Därför har jag olikfärgade strumpor. För alla är olika och alla ska få vara det. Skorna och strumporna gör i sig ingen skillnad, de gör inte att annorlundaskap blir mera accepterat, men det är en symbol för mig. Jag tror på tanken att ingen kan förändra världen, men att alla kan göra skillnad. Jag börjar i det lilla för att sedan kunna fortsätta vidare. Allting börjar i vår egen attityd.