Den allmänna värnplikten är åt skogen – inte bara bokstavligen. Varför då? För att den är en orättvisa som påverkar hela den finländska befolkningen, men som ingen ändå riktigt verkar vara bekväm med att ta upp.
Vi har väl alla hört skräckhistorier om killar som inte velat vara med i krigslekarna och vägrat att delta i uppbådet, och därmed blivit hämtade och dragna mot sin vilja av militärpoliser till uppbådet. Detta har militärväsendet rätt till enligt lag. Många vill undvika denna bestraffning (och ur militärväsendets trångsynta perspektiv, skam) och närvarar därför uppbådet i fruktan för konsekvenserna. Krigsveteranerna stred för vår frihet, men tvångsarbetet som heter värnplikten i dag har svaga motiveringar.
Jag anser att värnplikten är en systematisk könsdiskriminering. Sedan kvinnor fick rätt att göra värnplikt har andelen kvinnor som väljer att tjänstgöra i militären ökat avsevärt. Detta har, för kvinnor som fått det stora privilegiet att delta frivilligt, påverkat dem positivt – de har fått ut något av militärtjänsten. Motiverade manliga och kvinnliga soldater är bättre än de som närvarar i fruktan för fängelsecellen.
Det krävs ett större engagemang för en kvinna att gå med i armén än vad det gör för en man. Kvinnor är inte skyldiga att närvara på uppbådet, de får inga nyhetsblad eller någon information överhuvudtaget. Det är där som skon skaver, värnplikten är frivillig för kvinnor, men inte för män. Men saken skulle inte göras bättre genom att göra kvinnor värnpliktiga. Vårt samhälle blir inte mer jämlikt av att dra alla över en kam.
Värnplikt ska vara valbart. Totalvägran är en mänsklig rättighet. Så har man resonerat i bland annat Tyskland, Sverige och Frankrike vid avskaffandet av värnplikten. Andra alternativ existerar, som är i ständig debatt, till exempel yrkesarmé och Nato-medlemskap. Det är inte ändamålsenligt att frukta Ryssland. Antingen är vi ett självständigt land, eller så är vi det inte. Ytterligare borde vi ju ändå ha kommit fram till slutsatsen, år 2015, att krig inte är en god konfliktlösning, säger pacifisten i mig.
Vårt kära försvar är dessutom inte särskilt bra för tillfället. Värnplikt motiveras med att vara billigt i Finland, men det är eftersom man minskat på antalet reservövningar och prutat på vapenkvaliteten. Utöver detta är hälften av beväringarna omotiverade – verkar detta bra? Nej. Ändå argumenterar man för värnplikt med att det är billigare än i andra nordiska länder – där man dessutom har havsflotta.
Självklart förstår jag att militären fortfarande i dagens läge behövs i många världsdelar och att det är en statlig resurs i exempelvis krissituationer. De som känner sig manade kommer därför vilja tjänstgöra i militären. Andra kommer exempelvis att börja jobba, fortsätta studera eller kanske påbörja skrivandet av en egen självbiografi. Finland kan dock inte sätta tvång på alla att studera till vissa yrken, därför kan man inte heller sätta tvång på militärtjänsten eller civiltjänstgöringen. Staten sätter dessutom press på dagens studerande i Finland att bli klara med sin utbildning tidigare för att kasta sig ut i arbetslivet och rädda oss ur den ekonomiska krisen. Detta är dock en omöjlighet för alla de män som uppehålls minst i ett halvår i skogen och försenar både deras utbildning och debut i arbetslivet.
Avslutningsvis, säg inte att “det är i militären pojkar blir till män”. Pojkar föds till män. Att utsättas för långa barettmarscher och tvingas raka huvudet gör inte en man. Män borde inte skolas till män, och kvinnor borde inte skolas till kvinnor. Historielektionerna om andra världskriget borde ha lärt oss detta, om inte annat. Långt ifrån alla vill sova fem timmar per natt och bära svettiga militärdräkter och promenera 60 kilometer i svettiga stövlar. Långt ifrån alla vill bo i föråldrade baracker och tvinga i sig gröt och barkbröd. Långt ifrån alla vill lära sig hantera vapen eller krypa i lera. Ett statligt motiverat slaveri är inte okej någonstans.
Facebook
Instagram
Skolans Hemsida
Ojdå!
Det går nästan att känna ditt blodtryck över skärmen och jag anar att du inte är mottaglig avseende hänvisningar till vår långa gräns mot Ryssland, som ju för tillfället har bemannat ett av sina grannländer med tungt krigsmateriel. Jag ska ändå försöka vara av annan åsikt med dig, på ett så artigt sätt jag bara kan.
Jag förstår inte riktigt vad du menar med att det inte är bekvämt att ta upp värnplikten till diskussion. Den verkar vara en av de få saker som våra politiska partier är synnerligen överens om. Visst är diskussionen alltid känslorelaterad, men det folkliga och politiska stödet är för tillfället mycket brett.
Om du har hört att militärpolisen hämtat folk till uppbådet så har du blivit vilseledd. Det är nämligen så att Försvarsmakten inte har någon befälsrätt över medborgare som inte tjänstgör i den, förutom om man råkar vara inne på ett garnisonsområde. Att utebli från uppbådet är ett brott mot lagen och därigenom är det helt vanlig polis som hämtar den frånvarande. Att bli hämtad till uppbådet är inte heller någon straffutmätning utan en tvångsåtgärd för att hindra brott, eftersom det enligt lagen är straffbart att utebli.
Att du tycker att försvarsmakten som institution är en nedtryckande instans kan jag förstå och diskussionen kring förlorade skattepengar pga ett försenat inträde i arbetslivet är bekant – och naturligtvis har du en bra poäng i ditt argument. Däremot tycker jag att det är olämpligt av dig att hävda att ”militärväsendets perspektiv är trångt”. Om jag förstår det rätt så har du inte tjänstgjort i den instansen själv, så jag hoppas att du kan vidareutveckla ditt ställningstagande och upplysa huruvida din uppfattning baserar sig på rykten och andrahandsinformation? Mina erfarenheter från försvarsmakten är ur såväl socialt som mänskligt perspektiv mycket positiva och jag har lagt märke till att soldater är helt vanliga människor som tänker och tycker lika som vem som helst. Dethär tycker jag att gäller även soldater i befälsställning. Utgångspunkten i militär verksahet baserar sig enligt min uppfattning, åtminstone nuförtiden, på att det är en människa som utför uppgiften och det är hennes/hans förmåga och kapacitet som är avgörande. Om du menar att ”slavarbetet” är snävt och påtvingande så måste jag be att få poängtera att det inte är försvarsmakten som säger att de unga männen ska rycka in i tjänst, utan den finska lagen stiftad av riksdag, regering och president helt enligt demokratins maktfördelning. Att försvarsmakten är den instans som man gett uppgiften att utbilda soldater åt är en annan sak, men det är vår statliga ledning som behöver försvarsmakten som ett redskap. Försvarsmakten behöver inte sig själv som ett självändamål.
Värnplikt och beväringstjänst är inte samma sak. Värnplikten fortgår långt efter att man blivit hemförlovad från beväringstjänsten. Att man minskat på repetitionsövningsdygn beror helt enkelt på att staten inte har råd med dem just nu och det är också väldigt svårt omprioriterat. Hursomhelst tror jag att vi båda är överens om att det är bättre att social- och hälsovårdsministeriet får dryga 16% av statsbudgeten medan försvarsministeriet får klara sig med knappa två procent. Det skulle vara svårt att motivera överföring av ekonomiska medel från sjukvård till repetitionsövningar, eller hur? Din oro över repövningarnas drastiska nedskärningar är dock befogad och där kan jag hålla med dig om att trovärdigheten i försvarsförmågan hastigt lider när läget är som det är.
Orsaken till nedläggandet av allmän värnplikt i Sverige, Tyskland och Frankrike är nog inte utgångspunkten att totalvägran ska vara valfritt. Snarare är det så att man övervägt överskottet i det personalunderlag som en allmän värnplikt erbjuder. Det svarar inte mot behovet av mängd soldater, eftersom det militära hotet inte upplevts ställa behov på en stor militär. I Sverige ångrar man dethär redan nu i och med yrkesmilitärlösningens skyhöga prislapp i förhållande till statsbudgeten.
Kriserna i Georgien 2008 och Ukraina 2014 har påvisat att länder som verkar ha en för svag militär tenderar att få besök av något annat lands militär – för att citera Napoleon: ” Varje land har en militär – sin egen eller någon annans.” För Finlands del verkar vårt behov att kunna försvara hela landets territorium leda till ett behov av ca 230.000 soldater. Om dessa alla vore anställda yrkesmilitärer så skulle det helt enkelt vara för dyrt. Dessutom är det så att icke-kompetenskraftiga löner tenderar att locka till sig sådana soldater som inte får jobb någon annanstans, vilket leder till en låg begåvningsnivå. Detta brottas de flesta yrkesmilitärer med idag. I Finland har vi ju det nu så väl att eftersom värnplikten gäller alla män så tjänstgör det massor av duktiga och kunniga soldater i vår militär. Att du nu ser dethär som tvångsarbete är förstås motiverat, men hur många av oss betalar sin skatt frivilligt eller går sin grundskola frivilligt? Det är fråga om en plikt fastställd i lag (inte av försvarsmakten själv), eftersom Finland upplever att vi behöver ett sådant våldsinstrument i händelse av en kris som ingen av oss önskar eller åtrår – allra minst försvarsmakten som förväntas projicera våld som yttersta och väldigt beklagliga utväg. Om vårt försvar är trovärdigt så behövs det ju aldrig, eftersom den avskräckande effekten räcker. Det är som att borsta tänderna, man gör inte det för att man har hål i dem utan för att man vill förebygga dem. Vi har ett militärt försvar. Inte för att vi tänker starta ett krig utan för att förebygga det. Det spelar tyvärr ingen roll det du säger om att vi alla vet att krig är en dålig lösning – om vi själva anser oss vara självständiga men våra grannar inte håller med, ja då behöver vi en militär för att påvisa det. Tyvärr.
Du säger att hälften av beväringarna är omotiverade. Det stämmer inte överens med resultaten från frågeenkäten som beväringarna svarar på innan de hemförlovas. Vad baserar du detta påstående på? Att tvingas gå 60 km verkar vara just den erfarenheten som hemförlovade beväringar tar med sig som sitt bästa minne och sin bästa upplevelse när de åter blir civila. Många säger att man övervunnit sig själv och hittat nya gränser i sin kapacitet. Många säger att de känt en samhörighet med sina tjänstgöringskompisar till den grad att de känner sig vara färdigare för den orättvisa och elaka världen som kallas för vuxenlivet. Visst är det sant, det är inte roligt att tvingas göra något man vill. Det är nog inte många som vill krypa i lera, nej. Men lika få tror jag att vill betala skatt, vilket är en likadan lagstadgad plikt. Lika lite får vi välja det.
Och du – bark i brödet hade nog endast bonden Paavo.
Ursäkta mina distinkta påhopp och motargument. Hoppas du ser att det går att gå denhär diskussionen från flera synvinklar än din. Jag har stor respekt för att du talar ut och släpper på din ångest. Jag hoppas att du kan bevilja mig rätten att vara av annan åsikt med dig men önskar gärna motargument nu!
Hej Wombat,
intressant ståndpunkt du har. Du tar fasta på faktaargument och den egna erfarenheten. Jätteroligt att få reaktioner, och du har goda argument.
Du säger att politiker är överens, men det betyder inte att den också bör diskuteras och kritiseras på gräsrotsnivå. Jag kritiserar den ur ett genusperspektiv, inte ur ett övernationellt försvarsperspektiv. Jag ser värnplikten som ett brott mot mänskliga rättigheter, där friheten inskränks för i synnerhet den manliga delen av befolkningen.
Angående militärpolisen erkänner jag mitt fel – min källa är av den äldre generationen och därför kan det ha blivit fel i kommunikationen eller så har systemet varit annorlunda förut.
Jag är medveten om att försvarsmakten är ett redskap för statsmakten och det är även det jag vidhåller i inlägget. Att militärväsendets perspektiv är trångt kan jag motivera med att det även påverkas av samhällets syn på värnplikten. I stället för att kunna använda sig av högkvalitativ teknologi som Sverige gjort så kallas de starkaste männen in för en ettårig utbildning – något som ses som prestigefullt. Där ser jag ett stort problem. Jag kan ändå erkänna att mina ord var lite väl starka, och att syftningen blev fel. Ber om ursäkt för det. Mitt resonemang handlar om en finländsk norm som säger att männen bör vara starka, krigskunniga individer, och att detta ses som något oproblematiskt.
Jag håller med dig om att sjukvården ska beviljas mer stöd, eftersom vi alltid behöver sjukvård, medan jag ifrågasätter hur mycket vi behöver den allmänna värnplikten? Hur mycket ska det skäras ner innan man inser att värnplikten är ohållbar? Stödet för Nato finns även nu hos politikerna, hur ser läget ut i Finland om vi går med i Nato och även måste betala summor till den alliansen för vårt försvar? Ekonomin är en viktig faktor i denna situation.
Jag undrar också vem det är som säger att Finland prompt behöver 230 000 soldater för att försvara landet. Detta antal har ju också minskats vartefter det ekonomiska läget försämrats. Du jämför värnplikt för män med grundutbildning och skatt. Jag personligen betalar gärna skatt och går i grundskola frivilligt, och detta gör jag eftersom det bidrar till välfärd och ett gott samhälle. Krigsutbildning för det ena könet anser jag inte bidra till ett gott samhälle. Du verkar helt frånse möjligheten i ett Nato-medlemskap som många politiker även understöder nu? Dessutom är det också tal om nordiska samarbeten, ett samarbete med Sverige, och en eventuell EU-armé. Jag stödjer detta fullt ut, i och med att jag ser detta som en mer jämställd lösning. I och med högre teknologi kunde också antalet soldater minskas ytterligare.Det vore enligt mig bättre med kvalitet över kvantitet, både i krig och fredstid.
”I Finland har vi ju det nu så väl att eftersom värnplikten gäller alla män så tjänstgör det massor av duktiga och kunniga soldater i vår militär”, skriver du. Jag hoppas att du håller med mig när jag säger att jag tror att kvinnor också vore duktiga och kunniga soldater, skillnaden är bara att de inte är värnpliktiga. Då de starkaste A-männen väljs ut för att försvara vårt land, visar det på en stor ojämställdhet. Det bör beaktas att faktumet att det bara är män som är värnpliktiga och att kvinnor inte ges någon särskild information om värnplikt är en ojämställdhet, och det är pinsamt tydligt.
Att betala skatt är en skyldighet som gäller alla och som främjer välfärden, och att gå i grundskola ser jag, till skillnad från dig, mer som en rättighet än en skyldighet. Dessa två gäller både män och kvinnor, och åldersfaktorn är även att ta i beaktande. I militärväsendet är det friska, fysiskt och mentalt starka och handlingskraftiga män som lyfts fram och svagare tilldelas andra uppgifter. Jag är glad att frågeenkäten har gett positiva resultat, men om jag förstått rätt ges man möjligheten till en frågeenkät först efteråt. Många som jag talat med nu före är inställda på att klara av militären så snabbt som möjligt, och hänvisar då till studier eller kanske en oro för sin svaga axel som tidigare varit bruten flera gånger. Detta är något som tas i beaktande för sent, eller ibland inte tas i beaktande alls, enligt mina källor.
Problemet i ditt resonemang ligger i att du inte tar fasta på min tes med inlägget, nämligen ojämställdheten. Jag håller med om att vi bör ha ett försvar, men jag anser att vårt försvar i dag är grundat utifrån föråldrade värderingar som befäster manlig styrka som norm. Att det endast är en plikt för män ser jag som ett stort problem, eftersom det förhindrar män att förverkliga sig själva i den takten som de vill (inte alla ser militären som något givande) och saktar in deras liv – och i sin tur skattebetalning.
Jag är glad att du haft en givande erfarenhet av militären. Jag håller med om att den för många är en stärkande erfarenhet, och att det inte alls behöver vara som i Markoolios låt, ”Jag orkar inte mer”. Jag grundar mina argument utifrån vad jag hört, inte frågeenkäter från försvarsmakten. Det gör inte mina argument mindre klara, och jag tror att många ser värnplikten som en negativ plikt. Det har varit intressant att få läsa om din erfarenhet av militären och även höra dina argument, men jag vill gärna höra vad du anser om genusaspekten i frågan?
Tack igen för en givande kommentar, din åsikt välkomnas med värme och motargument.
Ny vecka, ny anfallsvinkel – nu kör vi! 😉
Tack för förtydliganden avssende dina ställningstaganden. Jag klarar inte av en kronologisk ordning denna gång, eftersom jag brinner av iver att slänga fram dethär: du har FEL i att du ”till skillnad från mig” ser grundskolan som en rättighet. Sådan ser jag den också, utan några som helst bortförklaringar mot det motsatta. Men du och jag gör på tumis inte riktigt den allmänna opinionen, så jag vill varna dig för att generalisera. Gå in på högstadiet i grannhuset och du ska få se att du hittar folk som hellre gjorde något annat än knegade i skolbänken. Skatteplikten är ockå uppe i ständig debatt, och även om vi gärna betalar för vad vi nyttjar så finns det väldigt många så inte är beredda att göra det.
Ur genusperspektiv måste jag säga att jag är totalt likgiltig till genusstrukturen av det militära försvaret. Norge införde allmän värnplikt för kvinnor alldeles nyligen och deras erfarenhetsinhämtning av de första kontingenterna ligger förstås ännu ”på arbetsbordet” och under analys. Jag har själ haft privilegiet att tjänstgöra med kvinnliga soldater och har mycket goda erfarenheter av det. Du hävdar att långt ifrån alla vill krypa i lera. Ändå säger du att även kvinnorna borde tvingas till det? Dethär förstår jag inte, eller är det så att du menar att både kvinnor och män skulle gärna göra det frivilligt om det inte var ett ”tvång”? Då kan man ju inte heller prata om en jämställd värnplikt. Vad gäller din fingerpekning i riktning av ”brott mot mänskliga rättigheter” ser jag inte riktigt hur värnplikt för kvinnor skulle frånta grundresonemanget att folk ska få totalvägra om de vill. En kvinnlig värnplikt utökar ju bara brottets skala, eller förstår jag dig fel?
Ett Nato-medlemskap är något som absolut inte skulle slopa vårt värnpliktssystem. Jag kan säga rakt ut att jag stöder ett finskt och helnordiskt Nato-medlemskap. Vad gäller dina hänsvisningar till samarbete med Sverige och en gemensam EU-militär är det dock så att de flesta EU-länder är med i Nato så de har inget reellt behov att skapa dubbla säkerhetsstrukturer, eftersom de redan åtnjuter Natos ”artikel 5 -säkerhetsgaranti”. Vara hur det vill, så förväntas militära alliansers medlemsländer i första hand att ta hand om sitt territoriella försvar själva, inte t.ex. så att vi kan externalisera försvaret av Lappland eller Österbotten åt USA, Polen eller Norge. Ett behov av 230.000 soldater har konstaterats genom förberedelser och analysarbete bland experter och tjänstemän i ministerierna och statsrådet. ”Vem” som praktiskt taget säger det är väl således vår politiska ledning. Orsaken till att vi under ett tidsspann på dryga tio år har lyckats minska vår krigstida militär från 500.000 till 230.000 är precis det du efterfrågar, nämligen teknologi.
Om du nu menar att vi genom teknologisering kunde skapa ett yrkesförsvar i svensk stil så är det lite väl stora paraleller att dra enbart genom fokus på teknologi. Vi har i stort sett samma nivå på försvarsmateriel som Sverige, skillnaden i styrkebehovet ligger i hotbilderna, som för Sveriges del ses mycket lägre än hos oss i det ryska grannskapet. Länpligast kan du bekantgöra dig med hotbildsspektret från respektive lands senaste försvarspolitiska redogörelse. I Sverige heter dokumentet ”Försvarsbeslut” och i Finland ”Valtioneuvoston turvallisuuspoliittinen selonteko”. För ett drygt år sedan sade den svenske överbefälhavaren (högsta chefen för försvarsmakten) general Sverker Göranson att den svenska militära kapaciteten skulle räcka till att försvara landet i högst en vecka. Nu har man väl i Finland utgått från att en kris eventuellt kan utsträcka sig längre än så och därigenom sett behovet vara 230.000 soldater.
Värderingar. Starka och krigskunniga män. A-klass. Jag förstår inte alls vad du menar. Eller ja, jag hör vad du säger och tror mig se tydligt varifrån din uppfattning kommer men det är under inga omständigheter någon testosteronfylld grottmans-/alfahanekultur som regerar i försvarsmakten. Du har verkligen skapat en uppfattning från ”milihistorier”. De bästa soldaterna jag fått tjänstgöra med har nog aldrig pumpat stål eller slagit sig på bröstet med nävarna. De har fokuserat på uppgiften och sökt en så enkel lösning till problemet som möjligt. Dessutom har många av dem varit kvinnor och ja, jag anser precis som du antar att kvinnor i militären också är jätteduktiga. Jag tycker du ska pröva på militärtjänsten så får du se själv, för din uppfattning skulle behöva empiriskt stöd. Ta min provokation med en nypa salt när jag nu vill hävda att du själv har en precis lika snäv syn som du anklagar militärväsendet för! 🙂
…här finns också ett litet blogginlägg vad avser dimensionering av försvarsmakten av James Mashiri.
https://fmashiri.wordpress.com/2015/03/29/dar-ribban-ar-som-lagst/