Topeliorden

Med anledning av morgondagens svenska dag tänkte jag reflektera lite kring mitt språk och dess förhållande till omvärlden.
I Mexico fick jag förvarningar om att jag inte skulle bli ledsen om jag tyckte det var svårt att lära mig spanska. De menade att det spanska språket skulle vara ett av de svåraste i världen att lära sig.  Jag känner även fransktalande personer som tycker jag är tuff som studerar deras språk, för det är ett av de mest komplicerade i världen, sade de. Jag fnös lika mycket åt båda fallen.
Faktum är att jag tycker att mitt eget modersmål är det mest komplexa språket. Eftersom jag har all grammatik mycket djupt inpräntat behöver jag inte fundera på när subjekt, predikat och objekt ska sättas in i olika sammanhang för att göra mig förstådd.
Men för att vinkla hela min fundering lite: Tanken på att jag skulle behöva lära mig svenska på nytt är helt absurd men om det skulle hända vore jag en lidande människa. I svenskan används en massa konstiga ord, vilka jag förövrigt älskar att lära mig. Andra språk verkar så regelbundna, ordnade och stadgade. Jag tycker svenskan är riktigt rörig. Jag kan sätta ord huller om buller och ändå få det att låta snyggt och alla förstår precis vad jag menar. På modersmålslektionerna har jag ibland lite problem med att konstruera fullständiga meningar. Mina meningar må vara ofullständiga men varenda kotte som läser mina texter förstår exakt vad jag menar.
När jag tänker på de invandrare som kommer hit till Österbotten för att bo hos oss kan jag inte annat än förundra mig över deras språkkunskaper. Jag känner en tjej från Pakistan som bott här i två år och kommunicerar förvånansvärt bra på svenska. Även fast uttalet ibland är lite si som så (vilket är fullt förståeligt, jag hade jätteroliga stunder i Mexico när mina vänner försökte läsa svenska ord högt) och ordföljden lite felaktig så ler jag bara och nickar och tycker hon är otroligt duktig.
Min respekt går till de som tar sig an utmaningen att lära sig svenska.