Topeliorden

Jag hade rätt höga förväntningar på Fighting Star.  Jag har gått på många otroligt fina musikaler i mitt liv och hade av någon anledning förväntat mig en liknade upplevelse som efter de flesta musikaler jag sett. Jag måste erkänna att musikaler gör mig aningen ”hög”. Jag blir väldigt inspirerad och lever mig lätt in i berättelsen som utspelar sig på teaterscenen.

     Jag började fundera om jag hade satt för höga förväntningar på Fighting Star, för jag upplevde nämligen inte den där speciella känslan i början. Jag följde noggrant med i handling och allt som skedde på scenen, men jag drogs inte med på samma sätt som jag brukar göra. Efter första akten hade jag nästan gett upp hoppet om den där känslan. Musikalen var inte dålig, men jag saknade verkligen den där medryckande känslan. Andra akten började och jag kände mig som en åskådare utan större förväntningar.
Snart hände dock någonting. Efter ett tag var jag väldigt insatt i pjäsen och stampade diskret takten till sångerna för mig själv. Jag vågar nästan säga att jag så småningom satt där på plats 92 och log. Musikalkänslan infann sig. Speciellt i den fenomenala avslutningen rycktes jag fullkomligt med och viljan att själv delta var hade inte varit så stark på länge. Det kändes fantastiskt.

    Jag fick min unika musikalkänsla tillslut och det tackar jag hjärtligt för. Fighting Star är sevärd, trots den långa frånvaron av min speciella musikalkänsla. Verkligt duktiga skådespelare och musiker. Speciellt roligt är det med så många kända ansikten på scenen som gör ett mycket fint och imponerande jobb. Det finns dessutom en fin tanke bakom det hela och jag skulle vilja påstå att den som är öppen för tankeställare verkligen har en chans att finna en sådan efter besöket vid Wasa teater på musikalen Fighting Star.