Topeliorden

”NN är dans tokig och mamma.” Här ser ni ett exempel på både lustig (ni har väl hört förr om ”en lång hårig dam” samt ”en sjuk syster”) och beklaglig profilpresentation av dansande mor på Instagram.

Alltså. Kan vi inte en gång för alla komma överens om att utrota särskrivningarna? Kan vi härmed upphöra slarvslinta med fingrarna, vänligen undvika att all världens språkmonster bara blir till? Åt mina studerande brukar jag på skoj men också lite allvar måla upp bilder att dessa ger mig migrän och i värsta fall horn i pannan.

Nej men allvarligt. Särskrivningarna ger på ett speciellt sätt en hopplöshetskänsla av att mitt och andra så kallade språkpolisers (trist metafor förresten – hellre språkvårdare) jobb är förgäves. Särskrivningar är en språkets ohyra, en språkpest som avslöjar språkbrukarens nonchalans eller okunskap. Jag vet inte vad som är värre.

Att gå emot särskrivningsdrevet är inte utan risker. För ungefär tio år sedan såg särskrivningsaktivisterna på skrivihop.nu som enda möjlighet att lägga ner sidan och därmed kampen mot särskrivningar. Det blev för tungt att bära stämpeln som språkelitist.

För mig handlar det inte om koketteri eller elitism. För mig handlar särskrivning – eller inte – om att språkligt lyckas bete sig – eller inte – i olika sammanhang och olika rum. Särskrivningsfenomenet handlar om trovärdighet och kompetens, om tillit i slutänden. Som pedagog ser jag det som mitt allvarliga uppdrag att ge de unga just den kompetensen. Inte ovanifrån utan på samma ögonhöjd, inte elitistiskt utan medmänskligt.

Den råsura modersmålsläraren har talat. Basta

PS. På vår skola sär skriver vi inte.