Och idag kissade jag i en burk, bara för att visa den finska staten och försvarsmakterna att jag besitter en god hälsa och ett välmående. Förutom urinering testades bland annat min syn och hörsel, för att tydligt och klart upptäcka att jag är av finskt jägarmaterial. Ifyllda papper diskuterades och även den mentala biten kunde anses som stabilt god. Utöver dagens manér väntar ännu ett läkarbesök och sedan den första busslasten skakiga pojkar ner till Nylands Brigad.
Militären får vara vad det är, och min personliga åsikt om värnplikten ämnar jag hålla för mig själv, men i vilket fall som helst är militärtiden minst sagt en milstolpe för en ung man i Finland, och om inget annat händer så går vi iallafall miste om ett år som kunde bestått av studier istället.
Det må kännas som om värnplikten är ett hägrande moment i framtiden, men faktum är att bara studentskrivningarna är över för min del inkommande höst och vår så blir det att plocka fram rakapparaturen. Det är mycket att tänka på för tillfället för en ung man i min ålder.
Ojdå. Håller jag på att bli vuxen?
Jonas Forsbacka
Facebook
Instagram
Skolans Hemsida
Ja det må vara så att du håller på att bli vuxen, men dendär klichén om att ”militären gör män av pojkar” tycker jag att vi småningom ska ta och glömma. Dethär temat är ett väldigt återkommande samtalsämne speciellt hos män som har suttit inne sin tid för några år sedan och nu har synpunkter på hur man blivit ”den karl man är”. Jag hoppas att ingen tar illa upp här nu, men denhär diskussionen bör föras med hjärna och inte med hjärta, dvs. rationellt utan en massa ingrodda känsloladdade åsikter som baserar sig på tidsförgyllda minnen eller en drös med obekräftade rykten.
Förvisso är beväringstjänsten, precis som du säger, något som man tar sig an i hyfsat vuxen ålder men den gör dig inte vuxen mer än vad gymnasiet gör – så här får du ett råd: ta en sak i taget. Om följande utmaning är studentskrivningarna, tycker jag att du ska koncentrera dig på dem. Dendär milstolpen i gröna kläder är ingenting jämfört med din kommande examen, som utgör grunden för duglighet till universitets- eller andra studier.
Huruvida halvåret eller året (hur det än blir i ditt fall) med statens frukost är enbart slöseri på värdefull studietid skall jag inte debattera, men personligen kan jag berätta att jag kände mig mycket mera självständig och färdig för stora världen efter min tid som beväring. Jag drog stor nytta av att vara tvungen att lägga mig fast jag inte var trött, stiga upp fastän jag ännu var trött, göra saker som jag inte ville och axla ansvar jag trodde jag inte skulle klara. Så döm inte den kommande beväringstjänsten som det finns mera rykten än sanningar om hos kompisarna, utan ta dig an möjligheten att utforska dina egna psykiska och fysiska gränser, för du kommer att se att de står någon helt annanstans än du själv ansåg.
Men som sagt, allt har sin tid, och gymnasiet är en bra tid. Det lönar sig inte att bekymra sig om det som komma skall – speciellt inte om urinprovet var rent och synen och hörseln ”jägarklass”.
Tack för en röd tråd att följa, men ett större tack till en slags större helhetsbild – ett slags förhållningssätt till stundande prövningar! Det är inte alltid lätt att hinna stanna upp och reflektera över nutidens, gårdagens eller kommande situationer som bereds framför mej. Jag är en förvirrad höna i en hönsgård helt enkelt (jämför med metaforen tupp istället… jag kommer aldrig bli bekväm med att använda den för mig själv av någon anledning, men det hör inte hit).
Kul också att en gång höra en lite mera positivt vinklad berättelse kring värnplikten och tiden där. Det är precis som du säger. Jag har hört en del rykten jo.
”En panik i taget” är ett bra rättesnöre, men det fungerar förstås inte för alla. Som ni tillsammans med Annette redan konstaterat är frihet värt att eftersträva, och jag tycker mig minnas att jag upplevde den som starkast i gymnasiet. Det är, som du säger, svårt att se skogen för träden, men jag har nog flera fina minnen från min tid där, och den involverar även en del av de lärare som ni fortfarande har verksamma där. I huvudsak vågar jag påstå att jag fick bli vuxen där, men självständigare i militären.
Huruvida minnena och historierna är positivt eller negativt vinklade då man pratar om militären är även det direkt kopplat till hur man lyckats se skogen för träden. Många säger att det var hårt och tungt och en massa skyndande till att vänta, att utbildningen var dålig och att man inte lärt sig någonting. Sådana människor lyckas inte vara ärliga åt sig själva eller så har de bara glömt de rent medborgarfostrande kunskaperna som t.ex. att ge livräddande första hjälp, att kunna ta sig upp ur en vak och göra åtgärder för att undvika att frysa ihjäl efter det osv. Ingen hoppas ju på att militären någonsin ska behöva användas till det som beväringarna får utbildning att göra i det yttersta av lägen, men det är en hel massa spinoff som man gärna vill glömma bort i det dumdristigt tuffa och hjältemodiga grabbsnacket om hur onödigt allt har varit.
Så gör din studentexamen du bara i all lugn och ro, och var tacksam att du är så frisk att du får pröva på den militära utbildningen sedan. Om du ger den en chans så finns det många saker du kommer att gilla. F r i kommer du knappast att känna dig just då, men erfarenheten kanske hjälper dig att uppleva mer av den känslan i framtiden, då plikten är genomförd och du vänt på bladet.
Det får bli så. Lustigt uttryckt det där… ”En panik i taget”, men sannerligen smart. Och jo. Rätt inställning löser det mesta antar jag, ingen skillnad om det är i lektionssalen eller i en blöt skog iklädd gröna kläder.
Intressant också att få höra att min käre Merlin har varit verksam i samma nätverk som jag (det visste jag inte, men antog det med tanke på dina frekventa besök här på vår blogg) och mina medmänniskor här på Topeliusgymnasiet.
Jag börjar osökt fundera när jag egentligen är f r i, och om jag någonsin kommer att bli det. Finns det ens en frihet? Blir att ta ett snack med filosofiläraren på skolan, eller helt enkelt bara googla det? Eller tja. Borde jag försöka söka det i vardagen? Kanske man måste söka sig till instängdheten för att känna vad frihet är?
Det är kanske precis vad jag behöver. Ett område, en plats, utan egentlig frihet, med andra unga män i samma situation, som lär sig vettiga, och ovettiga saker tillsammans. Kanske jag får veta vad frihet är då? Men då är bara frågan… Var hittar jag ett sånt ställe?
Ja, gymnasietiden är en fin tid. Själv tycker jag att studietiden vid universitet var den absolut mest fantastiska perioden – jag var f r i på många sätt (intellektuellt, socialt, materiellt [läs: inga pengar], kulturellt). Samtdigt vill jag inte ha de åren tillbaka.
Gymnasietiden behandlar mig väl på många sätt också (kan vara svårt att se det ur ett bredare mera utzoomat perspektiv ibland dock). Trots det tror jag att tiden efter student och militarisering ändå kommer att vara den bästa: en ljus framtid hägrar. Precis som du säger så är f r i eftersträvansvärt också för mig.