Topeliusgymnasiet i Nykarleby
Studentexamensreformer och regiongymnasier, gymnasiernas framtida resultatansvar och studerandes begränsade alternativt utökade valfrihet. Det råder stormvarning i kalibern orkanstyrka i debatten om gymnasieutbildningen. I medierna peppras det på med den ena skottsalvan efter den andra, temat för dagen är endast beroende på varifrån vindarna blåser som mest. Ministeriet, utbildningsstyrelsen, FSL, kommunpolitik eller riks dito.
Jag blir sjösjuk och drabbas av svindel. Vad gör jag här liksom? Vad gör vi här?
Det har ryckt i min skrivadebattinläggmuskel i flera dagar nu. Jag tror det blir några heta rader i helgen.
Facebook
Instagram
Skolans Hemsida
Heja heja!
Jag känner igen detdär med att bli delegerad en uppgift och ett mandat och ansvar att lösa den, men inte få några resurser tilldelade. När man hävdar att upplägget strider mot alla styrdokument och regler, uppmanas man att tänka utanför boxen. När man väl vågar sig in på innovativt tänkande, blir man omedelbart nerskjuten eftersom lösningarna inte grundar sig på befintlig praxis.
Jag har några gånger funderat på detdär med ”visdomens hus”, där farbröderna och tanterna berättar åt oss dödliga hur vi ska göra vårt jobb. Ju mera jag tänker på det, desto större är min övertygelse – jag vill inte bli det jag föraktar. Samtidigt säger sunt förnuft att det enda som berättigar öppet klagande är att man själv försöker åtgärda problemet. Det bästa sättet är kanske t.o.m. att bli en av ”farbröderna eller tanterna i visdomens hus”, så att man själv kan se till att samma misstag inte upprepas om och om igen. En insändare eller ett blogginlägg är garanterat ett steg i rätt riktning, så låt höra nu!
Det värsta med att försöka inverka är att organisationer och samhället i sig förväntar sig en viss form och mall i agerandet. Jag har fasansfulla förväntningar på framtiden själv, eftersom ett anspråk på en plats i beslutsfattandets kretsar ofta kräver en människa som fyller måtten och passar i formen. Alla har vi nån gång som barn varit frustrerade på mamma eller pappa, som förbjuder allt det roliga – för att kanske 30 år senare inte offra en tanke åt att vi själva lanserar ännu strängare förbud utan att tänka i den yngre och ivrigares perspektiv.
Nu vill jag se hur frustrationen exploderar i text hos en människa i din yrkeskår. Jag tror det ser ganska lika ut hos alla, men det är ändå skönt att märka att dåligt ledarskap får det att knaka i knutarna på andra ställen också 😉