Topeliusgymnasiet i Nykarleby

Annette Kronholm-Cederberg

Essän – ett envist och bestämt avtryck

13 mar , 2012, 09.15 Annette Kronholm-Cederberg

 

Marssolen skiner på den andra sidan av mitt köksfönster. Persiennen lägger en svalkande skugga över koncepten. Med den nyfiknas öga öppnar jag essä efter essä.

Igår avlade landets abir det andra provet, essäprovet, i modersmål och litteratur. Det är darrigt och nervigt i korridoren före skrivningarna. En del kostade ändå på sig ett och annat skämt: ”Netti, visst ska vi besvara tre frågor?” eller ”Bläckpenna? Va ska man göra med bläckpenna?”. Allt för att skrämma livet ur den stackars modersmålsläraren som hotat med ett och annat straff, ifall dylika dumma frågor ställs sista terminen i trean. Med humor kommer vi en bit på vägen också inom pedagogik och lärande.

Men visst. Allvaret och tystnaden infinner sig förr eller senare. Nu gäller det att ladda allt, att vrida ur sig det mesta engagemanget, att skriva med sin insida som insats, att balansera på linan mellan det enkla och det mest avancerade tänket. Att skriva kristallklart och förklarande men också i bästa fall droppa en läsupplevelse för en censor i andra änden. Och inte minst, att skriva ”snyggt och prydligt” (Jo, det stämmer att studentexamensnämndens instruktioner lyder så i provet.)

Nu sitter jag här med essäskörden framför mig. Jag öppnar essä efter essä. Aldrig någonsin känns mitt arbete, tre års skrivprocess (vilken också påbörjats långt tidigare i grundskolan och med andra lärare) så belönande. Jag bekräftas i insikten om att det här studentprovet trots allt tänjer oss alla, inklusive mig, till de bästa av texter. Aldrig tidigare har jag läst så välformulerade tankar om migration, terrorism, skapandeprocesser, multitasking, biodiversitet och läsplattor som just nu av just den här årskullen. De skrivande människorna, de unga i mitt tidigare klassrum växer i mina ögon.

Vägen hit var mycket lång. Växtvärken har gjort ont inte minst för de unga, men även jag växer. Det blir allt svårare att leva som skrivpedagog, att komma med de goda råden, att peta i texter och rucka lite här och justera där. Skrivscheman och schabloner förblir just schabloner och förenklingar. Varje skrivutveckling är unik och endast den unga själv kan ta den fajten. I bästa fall kan jag ge en kick framåt, göda under växtvärken.

Ju mer jag lär, desto mindre vet jag om vägen till språket, skrivandet och den kommunicerande nerven. Ändå, tack för all den belöning ni ger mig just nu ABI12.

Kommenteringen är stängd.