Topeliusgymnasiet i Nykarleby

Annette Kronholm-Cederberg

Vackra människor

17 feb , 2012, 12.08 Annette Kronholm-Cederberg

 

Igår sparkade de finländska gymnasierna ut sina abir. Lastbilsflak drar genom städerna med gastande, godiskastande unga som är hungriga på livet där ute. Dagen efter är skolan ihåligare, det är märkligt tomt utan de äldsta. Samtidigt växer de som blir kvar. Märkligt nog ser tvåorna fem centimeter längre ut över en natt och ettorna är inte längre lika gula som igår. Vi växer in i en ny skoltillvaro.

Som modersmålslärare kan jag känna att jag bara hinner knuffa iväg en årskull innan nästa knackar på. Språket, orden och skriften tar sina egna vägar men utvecklingen sker i någon form av process. Att utvecklas gör ont, att förändras ger växtvärk. Den vägen ska vi alla vandra på något sätt.

Den första dagen i ett tommare Topeliusgymnasium plockar jag upp en essä skriven av en etta. Den förefaller vara en i högen men plötsligt händer något med mig. Jag grips, dras med och inser igen. Det är ett sant privilegium att gång efter gång möta unga, hungriga människor som vill bara vi tror på dem. Lärarens uppgift är att se, se varje ung människa som kommer med sin längtan och sina drömmar. En människa som blir sedd blir inte grå, utan sprakar av ett sjuhelsikes liv och bländar oss alla. Just så.

Här följer essän Gråa människor skriven av Ksenia Timoshenko.

 

 

Gråa människor

I dagens tidningar ingår åtskilliga annonser om lediga jobb som resultatansvarig chef, teknisk direktör, odlingschef och flera andra chef- och direktörstjänster. Jag uppfattar det som att det finns mycket arbetskraft i landet, vanliga yrkesutbildade människor, men det finns brist på högutbildade, ansvarsfulla och nyskapande individer. Ytterst få av dagens niondeklassister är särskilt allmänbildade eller ambitiösa. Ungdomarna vill skaffa sig ett yrke så snabbt och med så lite ansträngning som möjligt för att sedan få börja arbeta och tjäna pengar. I dagens värld där pengar spelar en allt större roll och allting håller på att bli automatiserat, allt ska gå snabbt och ingenting är gratis, borde man försöka få människorna att förstå att det ibland lönar sig att gå en liten omväg. Det är oftast den omvägen som är den kortaste och snabbaste vägen till den största framgången och rikedomen.

Unga är ovilliga att läsa ämnen som historia, biologi, psykologi, samhällskunskap, matematik, kemi och fysik. De är totalt ointresserade av att lära sig nya språk eller försöka förstå varför saker och ting fungerar som de gör. Jag tror att de flesta av dem, de flesta av oss, underpresterar eftersom ingen förväntar sig någonting. Ingen press sätts på oss och ingen stimulans ges till oss. Allt det som lärs ut i grundskolan berör ämnena ytligt och all information ges färdigt åt oss. Vi tänker inte själva, vi utvecklas inte och vi bryr oss inte. Därför tror jag de flesta varken är villiga, intresserade eller beredda att lära sig någonting. Vems misstag är det? Varför vill ungdomarna manifestera sin okunnighet?  Är det skolan som inte visat andra möjligheter? Är det familjen som inte sporrar? Varför är det i samhället accepterat att ha små ambitioner? Ett fåtal unga har dock förstått det att en allmänbildad människa har flera ess i ärmen än åtskilliga icke-allmänbildade.

I artikeln Hur hittar jag det rätta yrket? skriven av Linda Karlsson i tidskriften Kuriren nr 8 (2007) berättar högstadieeleven om hur svårt det är att bestämma vart man skall söka sig efter grundskolan. För mig var gymnasiet ett självklart val. Att få fördjupa mina kunskaper och mogna som person är för mig viktigt. Min åsikt är att alla borde vilja ha en gymnasieutbildning innan de skaffar en yrkesutbildning. Fastän det kanske låter så att säga onödigt med allmänbildning om man ska bli hårfrisörska eller inredningsarkitekt, så är det allt annat än onödigt. Det blir lättare att kommunicera, tolka kundernas beteende och arbeta effektivt och kreativt. Exempelvis inom servicebranschen där man hela tiden kommer i kontakt med människor kan ytterligare kunskaper i psykologi, religion och språk underlätta att uppfylla kundens önskningar. Få ungdomar känner sig själva och är tillräckligt erfarna då de är femton år gamla. Därför anser jag att gymnasietiden kan räknas som en mognadsperiod i en människas liv. Karlsson skrev i sin artikel att många ungdomar väljer samma skola som bästa vännen för att få vara tillsammans några år till, vilket är helt förståeligt. Men otroligt synd. Det är synd att unga människor verkar få allt svårare och svårare att tänka och bestämma saker själva. Jag tror dessutom att många är rädda att bli utskrattade eller utfrysta om de framstår som ambitiösa och kunskapsgiriga. Om kamratkretsen har en negativ inställning till skolan kanske det känns som att man sviker dem om man väljer att läsa på prov istället för att hänga med ut.

’’En del vet och har vetat länge vad deras yrkesval för framtiden är, medan andra inte har en blekaste aning om vad de vill ägna sig åt då de blir vuxna. Jag tillhör själv den sistnämnda gruppen’’, erkänner Karlsson medan hon diskuterar framtida yrkesvalsmöjligheter. Likaså tänker jag bekänna att jag lugnt kan ansluta mig till den gruppen. Jag vet inte vad jag vill bli. Kanske blir jag musiker. Möjligtvis kemist, socionom eller kulturarrangör. Men det spelar ingen roll. Fastän jag med 100 procents säkerhet vetat vad jag vill bli skulle jag ändå gått i gymnasiet först. Dehär tre åren kommer att förändra mig. Jag kommer att utvecklas och mogna. Jag kommer att bli en allmänbildad människa, en mer kritisk, vidsynt och klokare människa än vad jag är nu. Det kommer för mig att bli lättare att lära mig nya saker, eftersom jag kommer ha en bas att stå på. Gymnasiet är en dörr som öppnar ofattbart många fler dörrar än en yrkesskola. Och då man öppnat tio dörrar istället för en kan man senare fritt spatsera och välja vilken dörr man vill.

Tänk om alla ungdomar skulle gå i gymnasiet åtminstone ett år innan de gör ett val inför framtiden. Tänk om alla skulle få grundläggande kunskaper. Tänk om ungdomar skulle uppfostras i ett samhälle som uppmuntrar, understöder och inspirerar deras utvecklingsprocess. Jag håller de vuxna – föräldrarna, lärarna, de äldre vännerna – som ansvariga för den bristfälliga motivationen hos dagens ungdomar. Om barnen inte blir uppmuntrade till att lära sig saker växer de upp till oinspirerade, orkeslösa ungdomar som sedan blir gråa människor.

Ksenia Timoshenko, Topeliusgymnasiet i Nykarleby

En kommentar

  1. Kocken skriver:

    Najs.
    Case in point.

Kommenteringen är stängd.