Jaha, imorgon fyrar Finland av studentskrivningarna i modersmål och litteratur, provomgång I: textkompetens. För er som var med på den gamla goda tiden kan jag berätta att examinanderna numera inte kan flumma ihop fyra sidor bara för att visa att de ”kan skriva”. Idag krävs analytisk skärpa, en förmåga att veta vad man ska och inte (!) ska göra enligt instruktionerna, samt att använda relevanta textanalytiska begrepp. Inget flummande imorgon alltså.
Våren 1989 skrev jag själv bara ett futtigt M i modersmålet, till mitt försvar fanns inget E på den tiden. Det dröjde länge innan jag vågade bekänna färg och erkänna mitt prekära betyg, speciellt då anställda på svenska och litteraturvetenskapliga institutionerna vid Åbo Akademi utgick från att ”alla” var L-studenter. Dessutom påpekades det med jämna mellanrum. Idag delar jag med mig åt mina studdare både vad gäller mitt M, min totaldialektala bakgrund, en relativt bokfattig barndom och ungdom. Kanske är min berättelse någon stackare till tröst. Och nej, jag föddes inte till den filosofie doktor jag är idag.
Facebook
Instagram
Skolans Hemsida
Å du ljuva utveckling!
När det i slutet av 90-talet var min tur att ”ordbajsa” på konceptpappret sades det inget om analytisk förmåga. Om man haft lyckan att (förmodligen ha blivit tvingad att) lära sig sådant redan då, skulle det säkert inte ha kännts förtvivlat att flera år senare försöka banka i sig en massa ”planeringsmetoder”, ”induktiv-deduktiv analys”, uppgiftstolkningar osv. Jag känner avund, men önskar ABI:n lycka till.
Och nej, Annette – du har inte världens bästa jobb. Men jag förstår ditt sätt att resonera 😉
Jo Merlin, ordbajseriet känns alltid igen på lukten. Då som nu. Det dunkelt tänkta är det dunkelt sagda och tvärtom. I slutet av 90-talet torde mo.examen ha varit inne i en trevande fas på väg mot textkompetens. Då kallades provet för materialbaserat, men du har rätt i att det analytiska inte betonades eller renodlades på samma sätt. Det gick hyfsat att flumma, idag är du förlorad om du skriver essäistiskt (värsta fall just flum) i textkompetensprovet. Jag ser förändringen som en vinst för modersmålsämnet.
Jo jag kan tro det, om jag inte minns fel fick jag loss ett magna med stöd av din ovan beskrivna metod. Tillåt mig ännu tillägga att jag känner en smula skam för att jag inte kommer ihåg vitsordet utan att lunta i betyget. Jag antar att du har rätt i att dagens uppsatskriterier ger nån typ av ”vinst för modersmålet” som spinoff, men jag tycker i retrospekt att hela uppsatsskrivandet tål kritisk granskning. I och för sig är det säkert relativt enkelt att mäta, speciellt om man i granskningen kan slänga en schablon över texten och poängsätta enligt analytiska kriterier eller källhänvisningar. Dessvärre är faktum att språkets viktigaste uppgift är kommunikation och ingalunda en förmåga att uttrycka sig på ett inlärt mönsteraktigt sätt. Men i och för sig är jag svag nog att presentera problem utan att föreslå en lösning här, för jag kan inte på rak arm heller säga vad som vore ett mera övergripande sätt att mäta studentens språkliga utveckling…
Allt detta väl sagt, tror jag att även årets studenter har en språklig utveckling att uttrycka! Jag tror att de gör det med framgång också.
Jag har genom min gymnasietid skrivit merparten av mina textkompetenser mer eller mindre essäistiskt – det viktiga är väl att man är skicklig nog att få med all behövlig analys och fakta. Faktum är att jag tror att en vacker språkdräkt lätt hjälpte upp mina svar om myrorna och syrsorna förra året. Allting är relativt.
Vad min flumessä om mamman som grät i modersmålsprovets andra del vann för sympatier hos SEN vete däremot gudarna. Ett förväntat L blev det hur som helst.