Topeliorden

Författaren Ralf Andtbacka är också modersmålslärare en del av sin arbetstid men mest gillar han att skriva egna böcker. I en intervju i Hbl den 23 januari(http://hbl.fi/kultur/2012-01-23/ralf-andtbacka-frankesnten-syr-och-kaklar) påstår Andtbacka att den som ”undervisar i modersmål och litteratur måste ha väldigt mycket engagemang och entusiasm”. Så är det. Det finns en hel del att brottas med: attityder, läslust, skrivkramp. Framför allt tror jag att modersmålsämnet är extra känsligt för att jag som modersmålslärare går in och petar i de ungas existentiella projekt. Språk är existens och modersmålet är det i än högre grad. Att komma med invändningar mot en ung människas sätt att skriva och uttrycka sig, kan lätt slå över i en kränkning av person. Den här sidan av mitt uppdrag smärtar mig.

Snart flyger årets abir iväg. Vi är mer än klara med varandra, känns det som. I prepkursen jalmar jag om samma gamla saker, men bra så. Just nu och på den här platsen, i det här sammanhanget har jag inte mer att ge. Abirna har vid under det senaste halvåret gett uttryck för frustration över att skrivandet går bakåt, att texterna bara blir sämre och ordförrådetallt fattigare. Jag tror att det är tvärtom. Jag kallar frustrationsfenomenet för växtvärk. Idag tror jag att de flesta är beredda att hålla med mig. Det gör och ska göra ont att växa och utvecklas. Det finns inga snabbkurser i och genvägar fram till orden, det bärande språket.

Nu är vi framme. De stunderna av insikt stärker mig i insikten om att jag har världens bästa jobb. Tack ni ABI-12.

Annette Kronholm-Cederberg